Härlig onsdag på er, i detta äventyr vi kallar livet. Känner mig riktigt glad i dag. Har lite svårt att sätta fingret på vad det beror på men det känns som att en del beslut börjat mogna i mig. Den underbara vädret – äntligen?! – gör förstås också sitt till att jag känner mig mer positiv än på länge.
De senaste åren har varit väldigt förvirrande för mig. Ända sedan jag blev frilansare i början av 2000-talet har det gått väldigt bra för mig, och det har varit kul på många sätt. Men de senaste åren har jag känt mig allt mer vilsen, som att det inte längre är det här jag vill med livet. En skärva av ofullständighet har legat och skavt. Det har varit så många saker jag gått och funderat på länge där jag inte vetat hur jag ska ta mig vidare – och vart. Jag har känt mig lite som en båt ute på havet utan roder. Jag har försökt att lyssna inåt, analysera och ventilera både själv och med vänner och inte minst med pappa som varit min stora stöttepelare i livet, vilket resulterat i mycket inspiration och tusen nya idéer. Ändå har jag suttit fast i frågan ”vad vill jag göra?”. Så jag har sejfat. Jag har varit rädd för att ta tag i saker. Vänner och personer jag ser upp till har alltid varit de som vågat. Jag är fegisen. Samtidigt, att känna att jag står still och inte kommer någon vart är bland det värsta jag vet. Jag vill hela tiden framåt, vidare. Bli mer luststyrd.
Vi är meningssökande varelser och har ett starkt behov av att se mening med det vi gör och hur sambanden leder oss vidare. Men jag blir snarare för analytisk och ser många trådar överallt. Det finns en stor fara i att överanalysera saker och ting och ur vissa perspektiv kan man alltid få saker att kännas meningslösa. Det är nog där jag har fastnat. I mitt liv, under perioder, har lusten överskuggats av annat. När jag förlorade pappa i höstas ställdes saker än mer på sin spets. Det känns som att jag har haft så många options och inte vetat vad jag ska välja eftersom allt låter så roligt och känns så ”rätt”. Så oftast har det slutat med att jag inte väljer något alls, av rädsla för att jag då kommer att missa det jag väljer bort, av rädsla för att misslyckas. Men också kanske för att lyckas. Knäppt, eller hur?
Crossroads. God, that is so ”Oprah”.
Förr eller senare kommer vi till ett vägskäl där vi måste välja vart resan ska fortsätta. Till vänster sträcker det som är tryggt och välbekant ut sig. Säker mark. Till höger väntar det okända. Ambivalensen gör oss villrådiga, vilsna. Man både vill och inte vill och själv blir jag ofta paralyserad av obeslutsamhet. Jag vet att jag vill göra förändringar, men jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli så bra som möjligt. När rädsla dominerar tankarna är det helt omöjligt att ta ett beslut, vare sig det är rationellt eller emotionellt. Idéer jagar runt i huvudet medan jag analyserar varje möjlighet in i mikroskopiska detaljer men kommer inte till någon slutsats – så jag vågar inte ta steget i någon riktning alls.
Well, here I am. It is time to decide to turn left or right. För kanske första gången i livet har jag lyssnat på den inre känslan och vad jag faktiskt känner om de möjligheter som ligger framför mig. Ett lugn har infunnit sig. Jo, jag är fortfarande rädd, rädd för att välja fel, rädd för att misslyckas, rädd för att missa saker. Men jag vet samtidigt att jag måste leva mitt liv och jag känner en stor lust i att ta mig an utmaningen.
(Citatet i rubriken är från filmen “Under Toscanas sol” som för övrigt är underbar och min go-to-movie när jag behöver pepp.)
