Jag gråter mig till sömns varje kväll. Jag gråter när jag vaknar. Jag gråter i drömmen, i duschen, på bussen. Jag gråter på gymmet, på jobbet, tappar hoppet. Och det gör ont precis överallt.
Aldrig hade jag trott att sorg kunde vara så fysisk. Min sorg är så stark att hela kroppen reagerar. Det gör fysiskt ont i mig och jag ömsom skakar, darrar, krampar. Sorgen griper tag och kramar så hårt att jag nästan får andnöd. Det skär i bröstet. Det gör ont i armarna, i benen, i ryggen. I ögonen. Min mage drar ihop sig, det känns som tarmvred. Jag fryser konstant. In i märgen fryser jag och jag är så rädd att jag aldrig mer kommer att få känna värme och glädje.
Men så sa min fina underbara svägerska Sussi till mig, att det är klart att det gör ont. Pappa har ju inte längre någon egen kropp att bo i och vi måste göra plats för honom i oss, i mig. Det är pappa som håller på att knö in sig och skapa sig en egen plats i mig och det är därför det gör ont. Och då känns det inte lika svårt.
.
