Det är måndag igen, vanlig vardag för de allra flesta. Jag skulle gett vad som helst för vanlig vardag men ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Hur skulle det kunna det, när en av de viktigaste människorna i mitt liv inte lägre finns här.
Jag plockar upp spillrorna av mig själv, försöker lappa ihop dem tillräckligt för att ta mig ur sängen. Gråter. Klär på mig. Fortsätter gråta. Tårarna droppar ner i juiceglaset vid köksbänken när jag försöker att tvinga i mig lite frukost. Först hade jag tänkt att åka in till kontoret i dag, men jag kände att jag inte skulle klara det. Vände när jag kommit halvvägs ut genom dörren. Ställde mig och stirrade ut genom fönstret in i novembermörkret. Sedan ångrade jag mig och åkte in ändå och nu sitter jag här. Ett tomt skal utan innehåll. Det finns ingen som helst kraft kvar i mig. Jag har saker som måste betas av och jobb att ta itu med men jag vet inte när jag någonsin ska orka.
Vi hade möte med begravningsbyrån i förra veckan. Det är så himla många beslut som ska fattas och praktiska saker man måste ta tag i. Det är frågor som man aldrig ställts inför tidigare och det känns helt overkligt att tvingas behöva välja kista, musik som ska spelas i kyrkan, vilka kläder pappa ska ha på sig och hur vi vill utforma minnesstunden. Det är skönt i alla fall att jag och mina bröder och mamma är överens om det mesta och kan ta ganska snabba beslut.
Förutom allt som ska ordnas med begravningen och möten med prästen och kyrkogårdsförvaltningen så ska ta mig igenom ett par jobbmöten den här veckan, skriva klart ett reportage som ska in och byta däck på bilen. På fredag skulle jag egentligen ha åkt till Frankfurt på jobb men det avbokade jag. Även om jag verkligen hade sett fram emot det så fixar jag bara inte att åka iväg nu. Jag vet ju knappt hur jag ska ta mig igenom den här dagen … Jag får jättefint stöd av vänner och släkt som inte låter mig falla mellan stolarna, utan hör av sig och fångar upp mig just när jag behöver det som bäst. Men till syvende och sist är man ändå ensam med sin sorg. Så jag ber om ursäkt i förväg för min frånvaro här i bloggen. Jag kommer tillbaka men det får ta den tid det tar.
