Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?
Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.
När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.
Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?
Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.
Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.
Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.
Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.
På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.
Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.
Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.
”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.
