Söndag. Golfklubban i handen.
Kanske var det för att jag rusat ut på banan för årets första runda i vad som mest liknade ett förvirrat kosläpp. Men när jag fann mig själv i ett buskage invid skjulet på det sjuttonde – inte av nöden utan för att om möjligt hitta en vit boll med en trea på – så infann sig en uppenbar känsla av desorientering. Allt stod still i huvudet samtidigt som det snurrade som en kompassnål utan bäring. Jag visste knappt var jag var, hade ingen aning om hur jag hade kommit dit. Det enda jag visste var att jag var på precis fel ställe.
Vad händer egentligen? Och varför?
Vilsenheten sipprade in och spred sig som en bläckfläck på en vit skjorta. Mitt bidrag till världsgolfen hade gjort sin hittills sämsta insats någonsin. Hela rundan hade varit en sorglig uppvisning av missriktade bollar som dragit iväg likt vettskrämda harar för att aldrig mer återfinnas.
Redan på hål 1 slog jag bort två splitter nya. Björkkorridoren på det tredje hade inte bara gamat åt sig en, inte heller två, utan tre stycken. På det sjunde sög sjön i sig en hel hoper och på hål 11 lyckades jag ironiskt nog till och med få en boll att komma på avvägar på green. Borta. Poff!
Och så hade det fortsatt, rätt ut i spenaten. Inte en enda duglig boll hade överhuvudtaget lämnat klubban, allt för att jag min vana trogen inte lyssnat på magkänslan.
Med stigande frustration letade jag vidare i buskaget. Minutrarna gick och jag hade nästan gett upp när insikten plötsligt slog ned. Det var inte min boll som var bortslagen. Det var jag själv som befann mig på avvägar, på fel plats. I tomrummet av det resultatlösa sökandet blev det så uppenbart att det fanns något jag saknade men intensivt längtade efter: riktning. Jag visste inte längre vart jag var på väg någonstans i livet.
Fram till dess hade jag levt som en vindflöjel och svängt från det ena till det andra. Ständigt med ett gnagande tvivel om det rätta valet. Sällan lyssnat på mig själv utan förlitat mig på vad andra tyckte. Avundats de som lät lusten styra och bara kastade sig ut men själv aldrig vågat. För visste jag inte i vilken riktning jag skulle gå så vågade jag heller aldrig ta steget. Inga direkta risk & reward-moment, om man säger så.
Jag kände mig berövad. Med lite hemkörd livsfilosofi hade jag visserligen tagit mig fram i livet, men jag befann mig inte där jag ville vara. Var det nu var. Vantroget lyfte jag på några grenar i en sista ansträngning. Då plötsligt – där! Inboad i en grop låg en vit boll. Med siffran tre. Min boll.
Plötsligt klack det till i mig. Det kanske inte fanns några svar i mitt inre men väl en tråd att börja nysta i. Det som hade hänt hade hänt och om framtiden visste jag ingenting. Det enda jag kunde påverka var nuet, stunden just precis nu.
Ska man gå och vänta på sin livsdröm eller bara köra?
Bollen glodde på mig från sin grop. Jag tvivlade på att jag skulle kunna slå mig ur situationen men tog fasta på det onormala markförhållandet. Hela rundan hade ju ändå inte varit annat än onormal. Jag ryckte upp järnåttan ur bagen, klev in i buskaget och tog min stance så gott det gick. Fingrarna kramade greppet. Långt där framme vajade flaggan sakta i vinden.
Bara gör det. Analysera inte så mycket, bara gör det för tusan!
Herr Jante frustade ur sig ett hånfullt gnägg. Jag såg det inte som annat än en ren provokation och försökte skaka honom av axeln innan jag spände varenda muskel i kroppen; och vevade loss.
* * *
Måndag. Telefonen i handen.
Med lätt darrande finger slog jag in numret. Och ringde det där samtalet jag borde ha ringt för länge sedan.
Ibland måste man få gå vilse för att hitta rätt. För om man bara håller sig till den välbekanta banan så får man kanske inte svar på de där frågorna. Som vad som gömmer sig i ett buskage invid skjulet på det sjuttonde.
