Jag har tänkt väldigt mycket på pappa den senaste tiden, på hur oerhört mycket jag saknar honom. Jag sörjer allt vi hade kvar att se och göra tillsammans som nu aldrig kommer att bli av. Alla våra långa samtal. All golf vi skulle spela när han väl kommit hem från sjukhuset. Alla platser vi ville resa till. Alla fina pappa-dotter-stunder, små skärvor av vardag som betydde så vansinnigt mycket för mig.
Sorgen och saknaden har inte minskat på något sätt, men den har fått en annan form. Att lära mig leva vidare och skapa ny mening i mitt liv är en process. En process som kan ta lång tid, jag vet inte. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ta upp mobilen för att ringa när verkligheten träffar mig att han inte längre finns ett telefonsamtal bort. Men jag känner också glädje i vardagen ju längre tiden går. Glädje och stolthet över en pappa som gjorde allt för sin familj, som alltid fanns där för sina barn och barnbarn. Som tog med oss på galna upptåg och resor till underbara platser.
Låt oss resa tillbaka till en av dem.
För nästan exakt tolv år sedan åkte vi till Mallorca hela familjen. Pappa hade fyllt 60 år och, om jag minns rätt, fått en stor bonus från jobbet som han ville lägga på en resa för hela ligan i stället för att ha en stor fest. Mallorca som alltid varit en av hans favoritplatser bokades och vi skulle bo alldeles invid den fina sandstranden i Alcudia på nordvästra delen av ön. Min morbror Göran var också med. Emilia och Alexandra var fortfarande små tjippar och Sonja, Alma och Frans var möjligen påtänkta men ännu inte födda.
Eftersom vi var så många hade pappa bokat två hyrbilar till allas förfogande så att den som ville kunde göra en utflykt på egen hand, åka iväg och spela golf eller besöka Palma. Den underbara golfbanan Alcanada som jag berättat om tidigare (här hittar du inlägget) ligger i närheten av Alcudia så den spelades, men en dag stod Canyamel på programmet. Tyvärr kunde jag själv inte vara med för jag skulle ta en av bilarna ner till Santa Ponsa för att intervjua Prinsessan Birgitta som ju bor där. Men det var visst en vinstlott, att spela Canyamel alltså. Enligt pappas recension efteråt seglade Canyamel upp på hans topplista och sedan dess vet jag att han återvänt i olika sammanhang för att spela den igen.
Canyamel är en fantastisk bana för den smälter så fint in i omgivningen och man har gjort så lite inverkan som möjligt på naturen. Fikonträd, palmer och olivlundar kantar fairways och här och var dyker gamla stenmurar upp. Och det ska visst finnas ett urgammalt stenhus på det nionde hålet som man restaurerat.
Pappa var en duktig puttare så jag kan tänka mig att han njöt extra mycket på Canyamels sammetslena men väldigt snabba och ondulerade greener. Jag kan riktigt se honom framför mig där han går runt och kollar puttlinjer och beräknar fallhöjd.
Efter sina golfrundor brukade han tycka om att sitta kvar en stund på klubben, ta något att dricka, dryfta dagens vedermödor och analysera spelet. En after golf kan naturligtvis se högst olika ut beroende på tycke och smak, men i pappas mening fick den gärna innehålla tapas, en kall öl och höga skratt. Så Canyamels terrass med utsikt över det 18:e hålet och berget med havet i bakgrunden gjorde honom nog inte besviken. Jag bara önskar att jag hade varit där jag med.
