Här kommer ett något försenat veckoinlägg och det beror inte bara på att jag är måndagstrött. Jag känner mig genuint ledsen idag och saknar pappa något oerhört. Det är tomt och ensamt.
Trots att jag haft en fin lördag blev gårdagen en riktig skitdag. Jag hade bestämt mig för att åka över till mamma och laga lunch och hänga en stund. Titta lite i fotoalbum. Bara vara. Istället började vi bråka, eller, jag blev sjukt irriterad på henne så fort jag kom dit och började skälla och gorma innan jag i vredesmod smällde igen ytterdörren och drog. Det var sannerligen inte ett av mina bästa uppträdanden.
På vägen hem bröt jag ihop för att pappa inte fanns där och kunde fixa det, ställa allt tillrätta igen. Pappor finns ju där för att fixa saker, så som bara pappor är bra på. Väl hemma fick jag så otroligt dåligt samvete och ville ringa mamma och säga att jag var ledsen för att jag blivit så arg, Men samtidigt var jag för stolt och ville absolut inte ringa för att hon genom min tystnad skulle förstå hur besviken och sårad jag blivit. Skam och stolthet i en salig blandning. Men det är väl lite så mitt liv är just nu, det pendlar mellan känslolägena och jag vet aldrig när växlingarna kommer.
Nåväl. Veckans planer är få. Jag ska göra två intervjuer och ha ett skypemöte. Imorgon ska jag tillbaka till tandläkaren igen, annars är det inte så mycket mer som står på schemat. Skönt. Jag behöver tid att reflektera lite, tid att få stanna i sorgen ett tag utan att behöva tänka på att behöva fixa saker åt någon annan. Långsamt försöker jag bygga upp mitt liv igen och försöka förstå. Jag intalar mig själv att pappa inte hade velat se mig ledsen, att jag borde fokusera på saker som gör mig glad. Känns som att jag skulle behöva en gullig hund att borra in ansiktet i idag.
Ska sluta skriva nu och ta itu med mejlen. Men vi hörs snart igen.
