Jahapp, då var det ny vecka igen och jag ska försöka komma tillbaka till någon form av normalitet. Det känns helt overkligt allting just nu så jag vet inte hur det ska gå till. Jag har svårt att förstå att det verkligen har hänt, att pappa inte längre finns hos oss.
Jag känner mig ändå hyfsat pigg i dag. De senaste veckorna har jag sovit extremt dåligt och varit vansinnigt trött och helt utan energi på dagarna, men i dag är det bättre. Den här veckan är det pressvecka och jag hade tänkt försöka hinna förbi olika presskontor och titta på lite nyheter som kommer till våren. Men om jag ska vara riktigt ärligt så har jag svårt att känna mig engagerad i ”yta” just nu. Det känns totalt oviktigt med mode- och inredningsnyheter. Men det kommer väl en dag – och jag hoppas verkligen att det gör det – då jag återigen kan finna en glädje i det.
Jag var på kontoret tidigt i morse och ska sitta här hela dagen utan några möten på agendan. På tisdag blir det först några timmar på kontoret, på lunchen ska jag ta en långpromenad med en kompis och på eftermiddagen ska jag träffa ett företag jag börjat jobba med för att gå igenom ett nytt projekt jag kommer att vara involverad i. Jag är så peppad att få börja jobba med dem.
Utöver det är jag lite i limbo just nu, jag har skrivit klart ett par stora reportage som strax ska lämnas in och det dröjer lite innan jag ska dra igång med nya så onsdag-torsdag är än så länge rätt öppna utan så mycket inbokat. Jag ska passa på att vara lite ledig, reflektera över livet och fortsätta att planera två resor som är på tapeten, till Spanien och förhoppningsvis Marrakech (!). På torsdag ska jag också träffa min terapeut som hjälper mig att bearbeta allt som har hänt den senaste tiden. För att hantera det på ett ordentligt sätt. Det är ju en chock för mig att ha förlorat pappa. Som att gå rakt in i en storm där jag nu befinner mig i stormens öga som jag ska försöka ta mig ur.
Det känns märkligt, stundtals ofattbart. Jag trodde aldrig att jag skulle råka ut för det att förlora pappa, vilket ju är konstigt eftersom vi vet att vi alla någon gång ska dö. Och pappa var väldigt sjuk mot slutet. Men på något sätt var jag så säker på att han skulle ta sig ur det. Man vill ju tro att ens föräldrar är odödliga. Jag tänker på allt han ville och på allt jag ville och på vilket enormt stöd han alltid har varit för mig. Det gör ont i mig. Plötsligt står jag här utan honom med en sorg så enorm att jag inte kan värja mig. Men jag måste ta mig förbi det, inte ur det för sorgen och saknaden kommer alltid finnas där, men förbi det så att jag kan börja leva igen.
Veckans topp: På onsdag ska jag på ansiktsbehandling hos min hudterapeut Pernilla. Jag har inte varit på det på hur länge som helst och de senaste veckorna har jag heller inte haft ork att ta hand om mig själv så det ska bli väldigt skönt att få bli ompysslad. Att någon tar hand om och bryr sig om mig. Visst, om man ska vara krass så handlar det också om yta men samtidigt väldigt mycket om ombry. Att få känna mig omhändertagen, omhuldad, och det behöver vi alla bli mellan varven..
Veckans dal: Begravning. Mer behövs inte sägas.
