Så inleds Linda Olssons roman ”En syster i mitt hus”. En historia om tre systrar, Maria, Emma och den döda Amanda.
Linda Olsson är en författare jag tycker om. Hennes debutroman ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” var en riktig läsupplevelse för mig. En vacker, stillsam och och vemodig historia och extra plus för att den handlar om kvinnlig vänskap mellan olika generationer. Så jag har varit oerhört sugen på att läsa denna hennes senaste och hade höga förväntningar. Tyvärr blev det något av en besvikelse.
Huvudpersonen Maria befinner sig i limbo, förlagt i ett hus i en spansk semesterort. När hennes yngre syster Emma kommer och hälsar på har de inte sett sedan begravningen av deras mamma ett par år tidigare. Relationen mellan dem är ansträngd och Maria börjar ångra att hon bjudit in Emma. Bortträngda barndomsminnen skaver någonstans långt bortom orden, men efterhand börjar systrarna tala med varandra och gamla livslögner och falska föreställningar kommer upp till ytan. Till slut vågar de beröra det allra svåraste: den älskade systern Amanda som dog. Och mamman som fortfarande hovrar som en skugga över systrarna.
Romanen är uppbyggd i kronologisk ordning och utspelar sig under några få dagar. Samtidigt är det återblickar till när huvudpersonerna var små där man bit för bit varför deras relation ser ut som den gör. Och jag tycker alltid att temat om hur präglad man är av sin barndom är intressant, men romanen lämnade mig ändå rätt så oberörd.
I presentationen beskrivs den som ”Ett gripande familjedrama levererat med stor psykologisk skärpa” men jag tycker tyvärr inte det är så värst gripande. Det finns så mycket mer traumatiskt att gräva fram som i alla fall jag skulle vilja veta mer om; den självupptagna mamman till exempel, och styvpappan som man förstår antastat Maria. Linda Olsson är visserligen bra på att beskriva relationer och gör det återigen på sitt lågmälda sätt, men samtidigt känns det lite tunt och förutsägbart. Så, kort och lättläst med viss behållning blir mitt betyg.
