Ibland kommer jag på mig själv med att ögonen söker upp regelbundenhet och jag sorterar in hus och fasader och golv efter olika mönster. Det blir extra tydligt när jag scrollar igenom flödet på bilderna jag tar. Det är som att min blick omedvetet söker efter struktur genom kameralinsen, räta linjer, återkommande mönster och geometriska figurer.
Det är väl så min hjärna funkar, jag är ju en analytiker – ibland lite för mycket, haha – och det måste vara struktur, logik och ordning runt omkring mig för att jag ska kunna göra jobbet och inte ska stressad. Särskilt när min hjärna går på högvarv så får det inte vara för mycket ”oroliga” intryck som stör. Gyttret måste liksom bort, så att en känsla av stabilitet och lugn infinner sig.
Det är samma sak med kläder. Grafiska mönster kan vara ok, som rutigt och randigt och möjligen prickigt, men aldrig att jag skulle ta på mig något småblommigt eller plottrigt mönster som paisley. Den elefantmönstrade blusen jag hade på mig häromdagen är ett av få undantag i min garderob.
Låter kanske flummigt, eller fungerar ni likadant?
