Följde ni Ryder Cup i helgen? Alltså, vilken rafflande upplösning! Efter en tuff första session i fredag så tog vi tillbaka det under lördagens spel och räknade in poäng efter poäng under söndagen tills vi tagit hem hela tjottaballongen. .
För er som inte är insatta i golf så är Ryder Cup en av golfens stora höjdpunkter, en lagtävling vartannat år då USA möter Europa. Man mot man. Kontinent mot kontinent. Det är inte blod men nästintill. På pappret var det amerikanska laget bättre och så fick de ju med sig Tiger Woods. Men Europa har alltid haft en mycket starkare lagkänsla och det får man aldrig underskatta, den otroliga styrkan som ligger i sammanhållningen och viljan att vinna. Och det var den som förde oss till seger på Le Golf National i Paris, nionde triumfen på tolv upplagor.
Jag har aldrig varit på plats i samband med vare sig Ryder Cup eller Solheim Cup som är damernas motsvarighet, men det måste vara helt magiskt att få uppleva stämningen live. Både Fredrik och Tomas var där och har lämnat löpande rapporter. Och som spelare måste det kännas helt fantastiskt att få äran att representera Europalaget. Det såg man på spelarna också, hur mycket detta betyder för dem. De såg rent genuint lyckliga ut när det stod klart att de hade vunnit.
En av dem många svenskar som spelat Ryder Cup är Jocke Haeggmann, en av 90-talets stora golfstjärnor. För ett par år sedan berättade han för mig om när han som 24-åring blev utvald till Europalaget 1993. Berättelsen tog jag med i min senaste golfbok och jag tänkte dela med mig av den till er här och nu. Mycket nöje!
The Belfry, september 1993
Åskådarleden stod täta runt första tee. Larmandet var öronbedövande och det kändes nästan som en tryckvåg slog emot mig när jag klev upp på tee.
”Representing Europe. On tee, Joakim Haeggman”, basunerade startern.
Jag var 24 år gammal och utvald att möta en av de vassaste spelarna på PGA-touren, John Cook. Tolv år äldre och tusen gånger mer erfaren. Och detta i världens mest prestigefulla golftävling.
”Go get him!” vrålade publiken uppfordrande.
Det var overkligt. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, att jag en dag skulle stå där på första tee på The Belfry i Ryder Cup och det som förste svensk någonsin. Definitivt inte när jag åtta år gammal en gång började spela golf med ett gammalt halvset och mest plitade ner dubbel- och trippelbogeys i scorekortet. Men nu stod jag där.
Säsongen hade varit fantastiskt. På våren hade jag vunnit Spanish Open i Madrid två slag före Ernie Els och Nick Faldo, vilket blev inledningen till en otrolig formtopp. Sen hade allt gått min väg den sommaren. Tack vare Seve Ballesteros och Nick Faldo som rekommenderat mig till Ryder Cup-kaptenen Bernard Gallagher, hade jag sedan fått det ultimata kvittot: ett wild card.
Jag visste att jag gjort mig förtjänt av min plats i laget och kände mig välkommen på alla sätt och vis, men ändå var det lite som att jag var fel gubbe på fel plats. Jämfört med mina lagkamrater – Ballesteros, Faldo, Woosnam, Langer, Montgomerie, Rocca, Lane, Baker, James, Torrance och Olazábal – var jag minst i gänget. En ”junis”. De här spelarna var ju mina barndomsidoler, golfhjältar som jag lekt att jag var hemma på putting green ihop med kompisarna, och nu skulle jag, Joakim Haeggman från Kråkstigen 3 i Kalmar, spela med dem!
Drillad från tiden som amatör och landslag dök jag således jag upp med min väska och bag lika troget packade som vanligt, bara för att kliva in på mitt hotellrum och upptäcka att där fanns allt man över huvud taget kunde tänkas behöva under en vecka: golfbag med mitt namn på, trunk med mitt namn på, bollväska med mitt namn på, tjugo par byxor, tio tröjor, västar, kepsar, mössor, vantar, regnställ, skjortor, kostymer – och en smoking. Där fanns grejer upp till taket. Ja, till och med en flaska whisky!
Hakan föll till golvet. Vad gör jag här?
Till mitt försvar får jag väl säga att ingen är beredd på vad Ryder Cup innebär första gången. Eftersom ingen annan svensk varit med tidigare var hela Golfsverige ovant. Men ett sådant här mottagande! Inte konstigt då att jag betedde mig som en junis …
Redan vid invigningen hamnade jag på efterkälken eftersom jag inte lyckats få på mig slipsen. Herre gud, jag visste knappt hur man knöt en slips! Det slutade med att kapten Gallagher fick springa tillbaka i hotellkorridoren, hämta mig i mitt rum och knyta slipsen åt mig.
Men killarna var schyssta mot mig. Särskilt Seve och Faldo tog hand om mig som ett par extrapappor och hade koll på mig. ”Ta det bara lugnt, Junior” och ”Häng på här så ska du se att du inte går bort dig” var stående kommentarer under veckan.
Seve togs emot som en gud på The Belfry. Jag minns än idag hur hela anläggningen började pulsera när vi kom gående in på övningsområdet den första morgonen. Där stod tiotusentals människor för att se honom träna och alla ställde sig upp och skrek:
”Seve, Seve, Seve, Seve …”
Seve slängde upp knytnäven i luften och svarade dem:
”Europe, Europe, Europe, Europe!”
Och under femton, tjugo sekunder var det som om han styrde hela ögonblicket. Alla de andra spelarna slutade träna, allt stannade upp. Publikstödet var verkligen enormt! Föregående Ryder Cup hade USA vunnit så vi ville göra allt vi kunde för att återta bucklan. Jag visste inte om eller när jag skulle få spela, men fick veta att jag hela tiden skulle vara beredd. Fast just då kände jag att det var rätt skönt att jag inte skulle spela den morgonen.
Efter den första dagens spel med foursomes och bästbollar ledde Europa med 4 ½ mot USA:s 3 ½. Dag två spelade Seve återigen förmiddagens foursome med José Maria Olazábal, tillsammans utgjorde de en av de bästa spelarkonstellationerna någonsin i Ryder Cups historia. Men Seve fick problem med sitt spel, så även om de vann matchen mot Tom Kite och Davis Love III ville han inte spela eftermiddagens planerade bästboll med sin parhäst. Istället sa han till kapten Gallagher att sätta in mig i hans ställe.
Så in i hetluften kliver rookien Haeggman. Nu var det dags att visa vad jag gick för, att de inte hade satsat på fel häst.
Det gick väl så där.
Vi fick stryk.
Det berodde dock inte på mig, för jag var den som höll kvar oss i matchen mot Payne Stewart och Ray Floyd de första nio. Men Olazábal hade vaknat till för sent. Kanske för att han aldrig hade spelat med någon annan än Seve under alla år och varit oförberedd på situationen.
Totalställning var nu 8 ½ mot 7 ½.
Dag tre. Klockan blev 13.45. Sista dagens singelmatcher väntade och jag skulle upp mot John Cook. Ni kan tro att nerverna var på helspänn. Nog för att jag i sammanhanget var grön och jag kände stor respekt för Cook – på pappret skulle han köra över en osnuten spelare som jag – men samtidigt handlade det inte om att lägga sig platt, tvärtom. I matchspel får man aldrig visa svaghet, ett fast handslag och så ögonkontakt med motståndaren.
Vi hälsade på varandra och jag gjorde mitt bästa för att ingjuta fruktan i amerikanen. Alldeles intill Cook stod USA:s kapten Tom Watson, en spelare jag både läst och drömt om eftersom han var en sådan legendar. Watson sträckte fram sin rejäla hand i vilken min valpiga juniorhand nästan försvann.
”Lycka till idag!” sa han och tryckte till.
Nu ljuger du allt, gubbjävel … tänkte jag, log och önskade detsamma.
”Representing Europe. On tee, Joakim Haeggman”, basunerade startern.
Det var dags.
Publiken vrålade omkring första tee. Inombords rusade blodet och adrenalinmätaren slog i botten. Jag drog några djupa andetag, valde ut en punkt på tee och tryckte ner peggen. Men händerna skakade så av nervositet att jag inte fick upp bollen på peggen. Flera försök tog det innan den låg kvar.
Jag provsvingade några gånger, tog sikte och ställde upp mig.
Nu Jocke, slå för tusan inte en sådan där gammal hook till vänster som du brukar!
Efter en sista djupandning svingade jag tillbaka min 8,75 graders Langertdriver och gick så hårt på bollen att jag skickade ut den i ruffen till höger.
Det blev en segsliten match som knappast går till historien som den mest välspelade. Vi var jämbördiga motståndare och jag bet mig fast som en igel hela vägen. Vi närmade oss det artonde. All square.
Det artonde hålet på The Belfrys Barabazon course är en par 4, kraftig dogleg vänster. Inte överdrivet långt men med vatten som löper längs med vänstersida av fairway och en stor damm framför green.
Jag slog en bra drive. För bra. Fast vildsint kanske snarare är det rätta ordet för bollen tog mark och satte igång att rulla och rulla och rulla …
Är den i???
…
Fan, den är i!!!
Helt övertygad om att bollen gått i vattnet hade jag nu bara delning för ögonen. Men när jag kom fram till sjökanten, vad ligger där om inte min boll? Det är inte möjligt! Egentligen borde den vara i, en halv centimeter längre så hade den också tippat över kanten, men nu liksom hänger bara bollen där på ett magiskt sätt.
Matchen levde i allra högsta grad.
Jag försökte bedöma läget och gjorde några provsvingar. 127 meter kvar till flaggan. Svag vind från höger. Stark motståndare. Det fanns inget annat än att vräka upp den där bolljäveln på green.
Jocke, det står 30 000 pers därframme som förväntar sig att du ska slå upp den här bollen på green. Bara gör det! Gör det nu!
Och med ena foten halvt ner i vattnet fick jag tag på bollen och slog upp den på green kanske 12-15 meter ifrån. Luften började vibrerade av uppståndelsen. Tusentals åskådare hade samlats kring green och jag kommer aldrig att glömma känslan när jag klev upp där i vetskap om att jag kopplat greppet.
Cook hade i sin tur haft lite problem efter ett bunkerbesök, låg 3,5–4 meter ifrån och skulle putta för bogey.
Min tur först. Jag markerade bollen med min speciella markeringsknapp som vanligt.
Dunk, du-dunk, dunk, du-dunk … Hjärtat pickade. Jag visste att en vinst skulle innebära en viktig poäng för laget. Samtidigt var det en väldigt lång birdieputt jag hade framför mig …
Jag missade. Bollen stannade åtta, kanske nio decimeter kort. Inte alls ett självklart avstånd.
Mina ben var som gelé när jag gick fram och markerade undan. Runt greenkanten satt mina lagkamrater, deras fruar och familjer och min storebror. Jag försökte skärma av allt runt omkring och bara koncentrera mig på putten jag hade framför mig, men samtidigt kände jag mig som den där junioren i allt för stora skor. Allt hängde på en enda människa, och nu på en väldigt liten människa.
Cook gjorde sig redo. Jag vågade inte titta utan hukade bakom min puttlinje och satte upp händerna runt kepsen som skygglappar.
En, två, fem sekunder senare började publiken återigen att vråla – Cook hade missat!
Tyvärr räckte inte min vinst till lagseger för oss och i nederlagets stund kändes det bittert. Men samtidigt som jag såg Olazábal, Seve, Lane och de andra stjärnorna sitta och storgråta på det där sättet jag själv hade gjort när jag förlorat en tävling som femtonåring, kunde jag inte låta bli att känna en stor glädje. Jag hade överträffat allas förväntningar, även mina egna, och vunnit min match. Det var en pojkdröm som gått i uppfyllelse och samtidigt ett helt nytt kapitel i svensk golfhistoria som jag fick vara med att skriva. Jag hade fått uppleva något av det allra största som finns inom golfen och fått nya spelarvänner för livet. Och jag hade blivit ”Haeggi” med hela världen.
Ur boken ”Go Golfilicious”. Foto: Peter Cordén, Golf is Art.
