Semla, fettisdagsbulle, hetvägg, fastlagsbulle – kärt barn har som bekant många namn. Och det är väl få svenskar som inte har någon relation till detta bakverk med sitt saftiga inre och pudrade yttre.
De första dyker upp strax efter jul. Alldeles för tidigt menar kalenderpuritanerna. Helt rätt i tiden tycker de otåliga. Jag tillhör de förstnämnda. När det kommer till semlor och kräftor och julmust annat tidsbundet så är jag konservativ och jag tycker att man ska hålla på seder och bruk, vad är annars poängen med traditioner? Men i dag kära ni är det så äntligen Fettisdagen så vi är good to go.
Likaså har ju vår folkkära bulle på senare tid iklätt sig allt märkligare kostymer men sorry, jag kan inte med att tycka det är okej att kalla en semla med vaniljkräm, choklad, saffran eller andra nymodigheter i för en semla. Snart kommer det väl en semla med en kräfta i. Att de får anta andra former som hemlor och wraps är väl helt okej men att blanda in saker som inte hör hemma där, njae.
Jag äter väldigt sällan fikabröd, eller sötsaker överhuvudtaget, men semlor tycker jag är gott. Pappa gjorde alltid hetvägg och åt sin semla med varm mjölk i en djup tallrik. Men nej, säger jag, det är inget för mig för jag avskyr när bröd blir uppblött. Jag föredrar min semla precis som den är fast det måste vara mycket mandelmassa och vetebullen får absolut inte vara torr. Ser fram emot att testa den minisemla jag köpte på Vetekatten. Undrar förresten om Semmelmannen kommer att inventera Stockholms utbud i år. Någon som vet?
Glad Fettisdag på er då!
