Jag kan fortfarande höra pappas röst. Skratta till åt ett minne som dyker upp, bli glad över ett gott råd han gett mig och som jag hållit fast vid. Men under vintern som gått är det som att mina inre bilder av pappa har börjat blekna lite. Ibland får jag panik när jag känner att han försvinner. När detaljer och händelser blir suddiga och fnasiga i kanten och jag inte längre kan minnas hur det var. När jag kliver in i det tomma huset där varken han eller mamma längre bor kvar. Där endast väggarna skvallrar om det liv som en gång levdes där. Då hugger det till av ångest.
Det är påsk och jag saknar pappa något oerhört. Det gör jag varje dag men extra mycket så här när det är en långhelg som i mångt och mycket handlar om umgänge med familjen. Det känns vemodigt. Den första julen direkt efter att pappa hade dött var till exempel en prövning. En sorgeprövning. Det tog hårt på mig eftersom julen var så starkt präglad av pappa. Ett julbak utan honom kändes lemlästat. Stundtals ville jag bara packa väskan och fly utomlands för att slippa allt, glömma bort att det var jul. Det blev så tydligt att livet aldrig mer skulle vara sig likt, och att en ny tid väntade där vi som är kvar var tvungna att skapa nya traditioner utan honom.
Jag tycker så mycket om påskhelgen och det var en favorithögtid även för pappa. Färgglad och otvungen då man kan göra lite vad man har lust med – vilket för oss ändå alltid slutade på ungefär samma sätt: Sillbord och påsklamm, kortspel, påskäggsjakt, promenader, kanske en golfrunda, fika på bänken framför köket med ansiktena vända mot solen. Obetydligt innehåll, kan tyckas, men oerhört minnesfulla stunder. Tid och rum för varandra.
När pappa dog gjorde jag inget annat än sörjde. Sörjde och sörjde tills jag trodde att jag var klar. Nuförtiden sörjer jag väldigt sällan, men ibland kommer det liksom ifatt en. Sorgen har blivit till saknad, en saknad som numera bor i varje andetag jag andas.
Tiden går och det har blivit påsk igen. Det är så tyst och tomt och ensamt. Jag vill men orkar inte riktigt ta itu med påskhelgen. Tänkte att jag skulle ha bjudit in familjen till en fin påskmiddag med sill och snaps och ägghalvor och gula porslinskycklingar på bordet men lusten finns inte där. Eller jo, lusten finns där men inte kraften. Det får väl vara så då, tänker jag. Men det känns vemodigt. Igår kväll läste jag lite i pappas dagbok. Lars, Lasse, som han hette, hade en sådan där 10-årsdagbok där han skrev ett par tre rader om dagen och noterade vädret och små och stora händelser. Jag bläddrade tillbaka genom åren till tidigare påskhelger för att se vad vi gjorde då, i ett försök att hålla minnena vid liv.
Långfredagen 2015: Kokar saft, 8 flaskor. Behövde plats i frysen. L strök handdukar + dammsög.
Påskafton 2014: Melodikrysset. J på kortspel och påskmiddag. Konstigt lamm.
Skärtorsdag 2012: R jobbade ½ dag. Vi sågs i TC. Köpte påskmat rabatt 12 % = 250 kr. Köpte böcker till 4 flickor.
Påskdagen 2010: Flugor och fjärilar – VÅR. En promenad med Jenny.
Under pappas sista levnadsår blir det allt glesare mellan noteringarna. Raderna under påsken 2017 lyser tomma. Pappa låg då på sjukhus och jag var där med ett enormt påskägg åt honom med saker jag hoppades skulle liva upp tillvaron lite. Jag tog några bilder på honom medan han satt på sängkanten och öppnade påskägget och jag tittar på den där bilden. Han är orakad och vildvuxen i håret, ser tunn ut i den blå landstingströjan. Men jag kan ändå se ett ljus i hans ögon – det var ju trots allt påsk.
Så idag kommer jag att minnas pappa just så, med ett ljus i ögonen. Och jag kommer att ägna dagen till att göra lite vad jag har lust med, kanske sillbord och påsklamm, kanske kortspel, kanske påskäggsjakt, kanske en promenad eller en golfrunda, och definitivt fika på bänken framför köket med ansiktet vänt mot solen.
