“Min självsäkerhet beror på att jag upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är.”
― Edith Södergran
Jag tänker ofta på det här med förändring, att våga ta steget mot något nytt och utveckla sin fulla potential. Att inte låta sig hållas tillbaka på grund av rädslor och valda sanningar utan leva fullt ut.
Efter allt jag gått igenom genom åren – och med stigande ålder, då man får en annan trygghet i vem man är och vad man vill – så har jag blivit mycket modigare i att ta steg utanför min trygghetszon.
Förändring är något som sker automatisk vare se vi vill det eller ej. Men den sortens förändring som får oss att växa och gör oss bättre på någonting måste vi själva ta tag i. Det är så lätt att hamna i gamla spår om man inte tänker sig för; samma väg till jobbet, samma matinköp i affären, samma samtalsämne med vänner eller samma övningar på gymmet.
Något som till en början är tryggt och enkelt leder på sikt till stagnation och utvecklingen uteblir. Visst, man blir bra på det man gör mycket av, men för att bli bättre och verkligen utvecklas måste man hela tiden förnya sig, göra saker annorlunda eller lära sig något nytt.
Att börja om, prova något nytt som jag har gjort, både genom att sjösätta Akenberg tillsammans med AnnKathrin, Menabler med Stefan och snart också ett helt nytt projekt som jag enormt taggad på (men samtidigt väldigt nervös för om jag ska klara av) kräver energi och kan skapa obehag. Det är jag den första att räcka upp handen på. Trots att jag drivs av att ständigt röra mig framåt tycker jag fortfarande att det är så jobbigt med förändring, till en början. För det är viktigt att komma ihåg att obehaget är kortsiktigt – och inte farligt. Det gäller att lära sig känna igen impulserna och acceptera att obehaget man känner bara tyder på att man är på okänd mark och befinner sig i en tillväxtfas. Man är bara en nybörjare.
Något jag har tagit till mig och som jag försöker leva efter är, att när obehaget gör sig påmint ta ett steg framåt i stället för att backa, som tidigare varit min (rätt dåliga) strategi. Tänk att rött ljus betyder gå. Just do it. Oavsett inre motstånd – kör!
Vanans makt är när hjärnan ständigt strävar efter att få snabb belöning genom att utföra sådant som vi redan kan. Ju mer vi skämmer bort hjärnan med att göra sådant som vi redan behärskar, desto mindre villiga är vi att anstränga oss och eventuellt få vänta på belöning. Lär vi oss något nytt kan det ta lång tid innan vi ser resultat och upplever någon slags uppmuntran eller erkännande. Instant gratification, känns det igen?
Att hålla motivationen vid liv med hjälp av tydliga målbilder i detta ”nya” man befinner sig är så viktigt, precis som det är att sätta delmål där vi belönar oss själva.
Ha nu en fin onsdagskväll, och lek med tanken på vad som skulle hända om du släpper lös din fulla potential!
Foto: Sean Lewthwaite
