Utan bestämt mål.
Häromdagen befann jag mig i sakta mak promenera genom stan. Jag hade ingen brådska, inget bestämt mål eller plats jag behövde befinna mig på en viss tid utan njöt bara av det ljumma höstvädret och nuet. Jag kom då att tänka på ordet flanera, vars innebörd jag tycker så mycket om.
FLANERA: flane4ra, sysslolös promenera omkring (på gatorna) utan bestämt mål, gå o. driva.
Flanerandet, eller bättre uttryckt konsten att strosa omkring utan syfte – förmågan att se skönheten i varje dag, magin i det vardagliga. Inte helt på det klara med vad jag menar? Låt mig då uttrycka det så här: Har du någonsin bara tagit en promenad, för det rena och enkla skälet att ta en promenad? Nåväl, då mina vänner, har ni hängett er åt flanerande.
Verbet härleds från franskans ”flâneur” och kom i svang i 1800-talets Paris då folk sågs strosa omkring på boulevarder, i parker och på kaféer där man observerade det samtida livet. Jag har läst många franska klassiska romaner under mina franskastudier på universitetet, däribland Honoré de Balzac. Han brukade kalla det “ögats gastronomi”, vilket jag tycker är så talande.
Jag antar att jag alltid varit en flanör i hjärtat. Flanerandet har länge varit en passion för mig, även om jag alltför sällan ägnar mig åt det eftersom det oftast är ett sådant tempo i mina steg. Man kan inte ha bråttom när man flanerar! Så länge jag kan komma ihåg har mina favoritresor skett på egen hand – där det är upp till mig att ströva omkring på obekanta gator utan någon annan agenda för dagen än att se vad jag kan upptäcka. Och nu här i Stockholm, en stad tyngd av den pågående pandemin och gator tömda på mänskligt liv, har mina promenader varit en lisa för själen. En sorts mindfulness, om man så vill, då jag utforskar stadens gator, miljöer och dess invånare men utan något egentligt syfte än för den sköna konstens skull.
Eftersom mitt tänkande är kopplat till fötterna, promenerar jag i timmar. Vandringar utan syfte, en sorts tanklöst och mållöst strosande där korta möten, oväntade möten och små observationer fyller livet med mening. Jag ser nya byggnader ta form – och en del gamla som jag aldrig lagt märke till förr. Jag stormtrivs i stadens puls, det täta folklivet men också som nu i en ny, lugnare tillvaro där det blir lättare även för mig att slå ner på takten jämfört med mitt vanliga uppskruvade tempo.
Det senaste halvåret har jag gjort en poäng av att gå längre och längre bort för att utforska för mig nya kvarter och områden i staden som jag tänkte att jag förr eller senare skulle se, men som ännu inte blivit avbockade från min lista. Jag har skämt bort mig, ibland med hela dagsturer tillägnade mitt eget flanerande – överStockholms malmar, runt Skeppsholmen och Kastellholmen, upp på Söders höjder och längs kajerna. Emellanåt stannar jag till för att ta några bilder eller filma när jag passerar vackra byggnader eller intressanta korsningar. Ibland lyssnar jag på radion eller någon podcast när jag går men många gånger föredrar jag att lyssna på stadens ljud. Ibland har jag en på förhand snitslad bana med stopp längs vägen i åtanke, men jag föredrar att låta slumpen styra.
Jag kan inte beskriva hur mycket jag uppskattar dessa promenader i sakta mak – det har låtit mig se staden med nya ögon, upptäcka gömda gator och det dagliga livet som folk lever. Dessa små ögonblick av uppskattning av detaljer – en vacker fasad, en historisk byggnad där en känd poet en gång bodde för år sedan, hur solen kastar sitt ljus genom en gränd – nyanserade detaljer om en stad som jag lär känna allt mer och som gör mig ganska säker på att vardagsmagin finns överallt om vi bara tar oss tid att sakta ner och leta efter det.
Många gånger återvänder jag till samma platser. Även om jag börjar röra mig åt ett annat håll är det som att fötterna styr mig dit instinktivt. Om jag återvänder till en plats tänker jag alltid: när var jag här? Vad pågick här då? Vem var jag själv vid den tidpunkten?
Den klara höstluften som bara finns i Sverige sätter mig i kontakt med livet. Pappa lever inte längre, mamma blir allt äldre – jag själv blir äldre. Livets ändlighet känns både storslaget och smärtsamt. Förgängligheten gäckar mig. Och jag slås av insikten att de frusna ögonblicken i vardagen är som vykort man postar till sig själv.
Outfitdetaljer: Ullrock och stickad tröja Massimo Dutti // Jeans Cheap Monday // Boots Deishmann // Tote Palmgrens
Foto: Sean Lewthwaite
