”Jag önskar jag hade varit med om en sån där extra speciell händelse på golfbanan. En sån som man kan dra fram när man vill imponera på golfgänget och berätta för barnbarnen den dag man väl sitter på hemmet.
Men jag har ju inte det.
Jag har inga jättespännande historier alls från mitt golfande. Än. Jag har aldrig varit i närheten av en hole in one och inte sett någon annan göra nån heller. Jag har ju knappt ens varit på golfbanan när det åskat. Jag har i och för sig gjort en eagle. Fast den långa putten som jag satte, den såg inte min medspelare då han var fullt upptagen med sin mobiltelefon.
Jag önskar att jag kunde berätta historien som min golfkompis Håkan varit med om som om den hade hänt mig. Hur de var i Florida och han slog sin boll out of bounds. Bollen var tydligt borta ur spel. Hans slajsade driver hade retsamt lagt sig två meter utanför de lömska vita pinnarna. Hans motspelare log i mjugg då matchen nu med största sannolikhet var vunnen.
Döm om bådas förvåning när tre banarbetare plötsligt dyker upp med sin bil, rycker upp out of bounds-pinnarna och placerar dessa ännu lägre ut till höger. Plötsligt låg bollen sju meter in på banan! Ett miserabelt utslag hade utan vidare förvandlats till ett bra. Stärkt av tajmingen i banarbetarnas arbete vände nu matchen till Håkans fördel, och han kunde efter de resterande två hålen njuta av fri mat och dryck. Och ha en enastående golfhistoria med sig hem i bagaget.
Fast nä, nån egen story som den har jag tyvärr inte.
Men varje runda i sig innehåller ju faktiskt små historier som, om än inte särskilt uppseendeväckande i sig, är väl så roliga för oss som håller på med den här verksamheten som kallas golf.
Ta bara en sån här sak som starka kontraster.
Golf är ju ansedd som en lugn sport där gentlehen gör upp under väluppfostrade former. Hur många sväljer inte både sin ilska och olämpliga ordval under en misslyckad golfrond?
Av den anledningen skulle golfen vara utmärkt som forskningsområde ur ett antropologiskt perspektiv, för här flockas intressanta karaktärer likt getingar runt hallonsaft och blottar sina rätta personligheter så snart spelet blir det minsta motvalls. Jag har kompisar som svär, kastar klubbor, skriker och slår sönder vagnar. Emellanåt ger de sig också på annan utrustning. Det här är egentligen aldrig roligt när man spelar. Men efteråt kan det vara nåt att skratta åt.
Personligen spelar jag golf för att det är vansinnigt kul och utmanande. Jag är allt som oftast en glad prick på banan oavsett hur bollen har färdats efter ett slag. Någon gång har jag fått kommentaren: ”Hur kan du vara så glad när du spelar så uselt?” Jag får ta det som någon form av komplimang, även om den inte är riktad mot mitt golfspel.
Men även en glad prick kan ha sina mörka stunder …
Jag spelade en sällskapsrond med tre vänner. Den var sällskaplig om man räknar allehanda pikar och det faktum att alla trodde att de spelade på PGA-touren. Den enorma prissumman var en fri lunch och förmånen att få skryta om sin förträfflighet i golf i en timme efteråt.
Jag spelade bra till en början, men ganska snart etablerade sig ett högst otrevligt mönster och jag började plötsligt putta sämre än en blind. Ett växande raseri vällde upp inombords, men jag lyckades lugna mig till nästföljande hål.
Väl framme på den greenen fortsatte eländet. Noll självförtroende och ytterligare bortkastade slag på grund av usel klubbföring med puttern. En koppsnurr var droppen. Den avslutade jag vet inte hur många treputtar på rad!
Jag tog min putter, drämde ner den i bagen och gick raskt mot nästa tee.
Par 5, perfekt.
Nu plockade jag upp min driver för kanske kunde jag göra mig av med min uppumpade ilska, lite anger management light, och peggade upp medan mina medspelare ännu inte puttat färdigt på hålet innan.
Jag tog min stans och förberedde mig på att inleda min comeback i tävlingen.
Ledigt framför.
Jag höjer en lugn bra baksving (så lugn den kan vara i det upprörda tillståndet). Nu är mina vänner på väg mot tee.
Här ska ni få!
Med full kraft slår jag iväg bollen som träffar en tall ett trettiotal meter till vänster, helt vänligt studsar rakt tillbaka mot mig och jag får hoppa undan för att inte bli träffad av uslingen som lugnt placerar sig mellan de vita teekulorna.
Bakom mig.
Jag ligger nu alltså på utslagsplatsen för herrar. I kategorin proffs.
Ironin är total.
Desto större är glädjen hos mina medspelare som först slår ut från gult och sen med haglande kommentarer låter mig ”spela från vit tee”.
Efter den här incidenten har jag insett att jag trots allt spelar lite bättre glad än arg.”
Hasse Brontén, komiker
Ur boken Golfilicious – smaka på det bästa ur golfens värld.
Foto: Peter Cordén, Golf is Art
