I morse kom allt över mig. Pappa finns inte längre. Jag kommer aldrig mer att få krypa in i hans trygga famn. Jag kommer aldrig mer att få hans kloka råd. Jag kommer aldrig mer höra hans bullrande skratt, se hans varma leende, äta hans sill, dricka hans vinbärssaft, lyssna till när han sjunger, alltid en halv ton fel. Jag ropar högt efter honom men han svarar inte. Han är borta.
Saknaden är hemsk. Ensamheten känns som en dov värk långt inuti mig som aldrig vill ge med sig. I dag är det 100 dagar sedan pappa dog. Jag kan inte avgöra om tiden har gått fort eller långsamt. Det känns som timmar sedan som jag satt bredvid hans säng på salen och höll hans hand. Sjukhuslukten bränner fortfarande i näsan på mig.
Sedan dess har jag befunnit mig på gungfly och känslorna har rivit och slitit i mig så att stora revor har uppstått. Jag fungerar visserligen i vardagen nu och kan vissa dagar till och med känna glädje och tänka på pappa och le, men andra dagar, som i dag, kommer allt över mig. Även om förnuftet vet att han aldrig mer kommer tillbaka begriper inte mitt hjärta det. Jag förstår det inte. Vill inte förstå.
Man hanterar sorg på olika sätt. Jag vill inte stänga sorgen ute och låter mig själv gråta när jag behöver. Herregud, vad jag har gråtit och precis överallt; på jobbet, på tåget, i matkön, i omklädningsrummet på gymmet, på Ikea …
Andra dagar är det i stället ilskan som tar över. Ilskan över livets orättvisa, ilskan över att pappa lämnade oss, ilskan över att läkarna inte gjorde mer. Jag är lättirriterad och humöret går ut över folk i min närhet, framför allt över mamma som jag vet kämpar lika mycket med sin sorg. Jag vill verkligen inte, men det kokar liksom över i mig och jag kan bli så arg att jag skakar och så är det hon som får ta skiten. Jag blir nästan rädd av alla de överväldigande känslorna som finns i mig och som jag inte var förberedd på att jag kunde känna.
Långsamt försöker jag bygga upp mitt liv igen. Jag intalar mig själv att pappa inte hade velat se mig ledsen och så småningom släpper väl sorgen taget, det är ju vad alla säger, att tiden mildrar sorgen. Men den förblir en del av livet, på gott och ont. Jag kände mig otroligt älskad av pappa och är väldigt tacksam över att fortfarande kunna känna hans kärlek, som också kommer till mig genom alla hans vänner och gamla kollegor jag pratar med. Det visar vilken enastående människa han var.
Trots att pappa är borta lever han kvar. Pappa lever i mig och det bästa jag helt enkelt kan göra, och som jag vet att han vill att jag ska göra, är att vara orädd och våga. Han vill att jag ska leva vidare med de gåvor jag har fötts med och låta mig styras av glädje och lust.
De säger att sorgen inte är mörker utan ett återsken av ljuset, en frukt av kärleken. Måhända, men det gör inte min sorg lättare att bära.
