Detta inlägg innehåller reklamlänkar.
Trällor, trätofflor, träbonnar, träskor.
Oavsett vad man kallar dem så är sommar för mig lika med klapprande träskor. Denna till synes enkla konstruktion med underdel av trä och ovandel av läder som har sin självklara plats i hallen så här års.
I slutet av 90-talet fick träskor ett rejält uppsving och internationell hajp; ni kommer säkert ihåg när svenska Hasbeens lanserade och till och med Sarah Jessica Parker knallade runt på Manhattan i ett par träpjuck. Inte minst träskor med skyhöga klackar, remmar och bling-bling blev hetare än hett.
För mig är träskor betydligt mer än en tillfällig trend – och de rymmer så mycket mer än bara ett par nakna fötter. Där ryms barndomens fotvrickande innan man fått till snitsen, tappade tofflor när vi hojade cykel, semestrar hemma hos mormor och morfar, och våra pappors träskosulor som var så nedslitna och tunna att de i princip halkade runt på hälarna. Och i den lilla gropen för stortån: drömmar som skulle förverkligas
Nostalgi.
Numera finns ju träskor i en rad olika varianter. Med låg eller hög klack, hel eller öppen tå, med eller utan remmar, pimpade och färgade. Själv är jag traditionalist och föredrar den klassiska 70-talskänslan med lägre, stadiga klackar och traditionella naturfärger. Mina kommer från Dalarna och är dekorerade med kurbitsmotiv och mitt namn på sidorna. Fast det är nästan helt utnött nu efter år av användning. Allra helst bär jag dem med ett par blåjeans, en fräsch skjorta eller vit t-shirt. Men jag tycker träskor fungerar fint även i en flickigare outfit med kjol eller blommig klänning.
Foto: Sean Lewthwaite
