Vid sidan om alla syltburkar jag har fingrarna i försöker jag att skriva bok. Jag har flera olika bokprojekt som jag plockar upp mellan varven och målet är förstås att jag ska ro iland med något av dem så småningom. Det är jättesvårt, och ett ganska ensamt arbete. Jag inser att jag faktiskt måste avsätta tid och skriva dedikerat på en av idéerna, inte hatta runt med flera samtidigt. Kanske har jag så höga krav på mig själv att skrivandet blir ett ok och inte något lustfyllt. Jag vill ju att det ska bli så bra.
Häromdagen när jag kom hem väntade ett bud från Piratförlaget på mig – tack å tack! Det var ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket” och jag såg det som ett tecken. Inte bara att jag ska få fart på skrivandet igen utan också ge mig själv mer lästid. Som alla nog förstår är detta uppföljaren till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, världssuccén som sålt över tio miljoner exemplar i fyrtiofem länder. Jisses, va!? Den här gången låter författaren Jonas Jonasson sin huvudperson Allan Karlsson ta sig an hans älskade Afrika, med safariäventyr, möten med Donald Trump, Kim Jong-un & Co. och en resa genom all världens galenskap.
Jag tyckte att hans första bok om Allan var bra och jag förstår varför den blev en sådan succé. Jonassons berättarteknik och förmåga att bygga upp en helt vansinnig historia och på samma gång granska mänsklighetens alla tillkortakommanden är underbar. Trots halsbrytande fantasi har boken hela tiden en verklighetsanknytning och språket är för det mesta bra. Men det blev lite för mycket, lite för överdrivet och svajigt med alla udda karaktärer som vävs ihop med verkliga, historiska personer.
Jonas Jonassons andra bok ”Analfabeten som kunde räkna” har jag inte läst så den kan jag inte uttala mig om, men jag är väldigt sugen på att nu ge mig i kast med Hundraettåringen och se om hans författarskap har utvecklats. Och man gillar ju Allan, så att återigen få hänga med honom blir nog som att möta en kär gammal vän igen. Jag får be att få återkomma med en recension.
När vi ändå talar om hundraåringar så vill jag passa på att tipsa om Hasse Bronténs ljuvliga podd ”Hasse och hundraåringarna” där han samtalar med äldre personer om allt mellan livet och döden. Kul, tänkvärt och lärorikt.
Boken finns att klicka hem här och här.
