Glad söndag!
Nog för att jag är glad att trenden med stora vinterjackor håller i sig, men det är lite tröttsamt att behöva packa in sig i dun och vadderingar. Jag är så glad över mildvädret vi har just nu, det gör mig ingenting alls att det inte är vitt på marken för jag har aldrig varit något fan av snö och kyla. Det är så skönt att kunna gå runt i min ytterrock från Superdry utan att behöva frysa alltför mycket. Jag har varvat mellan den, min röda kappa och min mörkgrå ullrock i flera veckor nu, ja ända sedan hösten kom i oktober. Samtidigt är det något med dunjackor jag tycker väldigt mycket om. De är inte bara ett skydd mot kylan utan också mot omvärlden. Det är som att gå klädd i en gigantisk krockkudde som liksom tar alla stötar från den allt mer kaotiska och hårda omvärlden.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med trygghet, kontrollbehov och att våga röra sig utanför sin komfortzon när man upplever att man inte har något skyddsnät. Mitt behov av trygghet och att känna att jag har kontroll har alltid varit stort och jag har i perioder känt mig rätt vilsen när jag inte upplevt att jag har haft det. Men när pappa dog för två år sedan var det som att något hände i mig. Jag som aldrig riktigt vågat göra några stora hopp i livet och alltid tagit det säkra före det osäkra, insåg att det inte finns några genrep i livet. Vad var jag rädd för skulle hända om jag kastade mig ut och lämnade säker mark? Det värsta hade ju redan hänt.
Det kriser som förlusten av någon nära gör med en är att man börjar fundera mycket på vad som verkligen är viktigt och man inser hur förbannat kort livet är. Man inser att man inte ska vänta med att förverkliga drömmar och heller inte motstå förändringar. Och kanske viktigast av allt, att vi måste vara nyfikna och orädda i strävan efter vad som sätter hjärtat i brand. Är det inte så med alla saker här i livet, att en sak gärna leder till en annan? Att nyfikenheten sår ett frö som gror till en längtan att bryta mönstret och som i slutändan leder till någonting helt annat? Att göra det aldrig gjorda, tänka det aldrig tänkta, hitta obekanta vägar att följa och att det är det som gör den stora skillnaden?
Som barn är vi ärligt nyfikna och vi styrs av ett genuint intresse för och en förundran över livets gåtor. Att inte förneka sitt inneboende barn utan låta det komma ut och leka är om ni frågar mig kanske vår viktigaste uppgift i livet. Pappa levde med sin nyfikenhet intakt hela livet. Han vågade leka. Det vill jag också fortsätta att göra. Jag vill fortsätta att hitta nya sweet spots och dela med mig av dem till er. Jag vill fortsätta att utveckla Akenberg tillsammans med AnnKathrin och få det att växa till ett internationellt varumärke. Och jag vill fortsätta att vara nyfiken på världen och människor och inte känna rädsla över att inte veta vart resan går – inpackad i skyddande dun eller ej.
Outfitdetaljer: Rock Superdry // Tröja H&M // Byxor Wera // Skor Rizzo // Handväska Longchamp // Solglasögon Akenberg
Foto: Sean Lewthwaite
