Detta inlägg innehåller reklamlänkar.

Om några år kommer vi att se tillbaka på den här tiden som en brytpunkt.

Pandemin håller på att förändra världen för all framtid. Naturligtvis har den orsakat enormt mycket problem och lidande, men den har också gjort den mänskliga delen starkare.

Tiden i karantän, Black Lives Matter-rörelsen och allt som börjar bli medvetandegjort har fått alla att tänka efter vad de önskar av framtiden.

Jag kommer att minnas pandemin lite som ett avslöjande av de system vi har på plats. Att vi inte, verkligen inte, kan fortsätta så som vi gjort fram tills nu. Denna prövande tid är också en tid för möjligheter, en chans att göra de stora viktiga förändringarna för mänskligheten. I stunder av förvirring sträcker vi oss ut efter någonting annat.

I helgen som var, när Stockholm var som ett glödande eldklot av värme och sol, så tog jag en kvällspromenad med en vän som frågade mig: Om du kunde starta en helt ny version av ditt liv i morgon, hur skulle det se ut då?

Förutsättningarna var: Inget med detta ”nya” liv behövde vara realistiskt. Det vill säga, om pengar, karriär, skyldigheter, problem och motgångar – riktiga livet alltså – kunde elimineras i detta hypotetiska scenario, hur skulle du då bygga ditt nya liv från scratch? Hur skulle det se ut?

Om jag för några år sedan hade fått samma fråga skulle jag sannolikt utan tvekan svara ett liv utomlands. Bo i Paris eller Los Angeles, skriva för de stora internationella magasinen och resa regelbundet i jobbet och privat. I dag, när jag faktiskt delvis levt det livet då jag tidvis kombinerat skola och frilansjobb i både Paris och Nice och L.A., ser jag snarare något annat framför mig. Att jag fortfarande bor i Stockholm som jag älskar, i en större lägenhet med rum för vänner att sova över. Jag har en egen liten pied-à-terre söderöver – Palma kanske – där jag spenderar delar av året; middagar ute på terrassen, dagliga besök till den lokala marknaden, långa vandringar i naturen, lusten att förbättra min spanska och tala den varje dag, långa eftermiddagar spenderade i skuggan under ett parasoll då jag läser, skriver och så småningom ser solen gå ner utan att känna stress över att jag alltid måste prestera.

Jag kom att tänka på när jag för många år sedan bodde ute på landet och var jag i ett nytt förhållande med en kille jag var förälskad i. Då ställdes jag just inför de där frågorna man ställer sig när man ”testar någon ny”. Livsfrågorna, ni vet.
”Om du kunde gå tillbaka till skolan imorgon, vad skulle du studera?”
”Du ska bjuda på middag och kan bjuda in precis vem som helst, levande eller död. Vem skulle du bjuda in och varför?”
”Vilken karaktär i ”Friends” är du?” (Jag är en klockren Monica, en badass som inte tar skit från någon, och förmodligen med lika stort kontrollbehov!)
Och förstås: ”Vad ser du dig själv syssla med om fem år?”

Fem år är en lång tid, speciellt nu när allas vår tillvaro känns så otroligt osäker och bräcklig. Ett år framåt i tiden är lite mer greppbart. Nära nog i framtiden men ändå tillräckligt långt bort i tiden för att hinna jinxa planerna. Den här dagen, nästa år, hoppas jag att jag har hittat hem i en större lägenhet i stan där jag lever och jobbar med min plattform och mina bolag på heltid. Att både Akenberg och Menabler vuxit sig starka och genererar bra med vinst. Att min mission med Sweet spot stories nått ut till en större publik. Att ett nytt samarbetsprojekt jag inte berättat om ännu har gett frukt och blivit framgångsrikt. Att jag får skapa och inspirera och hjälpa människor att växa i sina egna missioner. Och att drömmen om den där egna lilla oasen utomlands förhoppningsvis infrias.

Det är fortfarande mycket som är ovisst, men en sak är säker: Aldrig har väl den slitna, motsägelsefulla uppmaningen att njuta medan man kan och följa sina drömmar  varit mer aktuell än nu. Vi kommer alla att minnas den här tiden som en viktig påminnelse om att inte skjuta upp det vi behöver och vill göra.

Outfitdetaljer: Tröja Armor-Lux // Barrel jeans Cos Stores (liknande här) // Skärp Cos Stores // Herrskor Clif Paris

 

 

Foto: Sean Lewthwaite