Att ta vara på dagen.
Dagens rubrik är ett citat hämtat ur tv-serien ”Vi på Saltkråkan”. Ni kanske minns avsnittet då farbror Melker kläcker ur sig dessa visdomsord varefter han bestämmer sig för att bygga en vattenränna direkt in i köket. Kommer ni ihåg?
Så här års när Allhelgonahelgen står för dörren får uttrycket en särskilt stark betydelse för mig. Inte så mycket för att just det där avsnittet räknas till svensk tv-historia, utan för att uttrycket har samma andemening som det latinska Carpe diem. Att ta vara på dagen. Aldrig är det väl så tydligt som den här helgen då vi vördar och saknar de som inte längre finns med oss. Att vi påminns om att livet är så kort och så skört att vi måste leva som om varje dag vore den sista.
Allhelgonahelgen har alltid varit speciell för mig. Jag tycker mycket om att ta en lång kvällspromenad till kyrkogården i Täby Kyrkby där jag är uppvuxen och tända ljus för de vi har förlorat genom åren. När man närmar sig kyrkogården ser man över fälten hundratals ljus och marschaller som flammar i mörkret. Det är nästan overkligt vackert.
November må vara årets mörkaste månad som man verkligen får kämpa sig igenom, men den här helgen när gravljusen lyser upp våra kyrkogårdar tänds både ljusglimtar och hopp. Och förstås också en enorm saknad. Att jag numera går dit för att tända ett ljus på min egen pappas grav är oerhört smärtsamt. Jag kan inte riktigt acceptera att han är borta. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och skulle ge vad som helst för att kunna lyfta luren och ringa honom.
Att begrava sina föräldrar förändrar livet för de flesta av oss. När pappa dog för nästan exakt tre år sedan rasade min tillvaro. Jag kan utan tvekan säga att mitt liv är uppdelat i ett före och ett efter. Före min pappa dog – och efter. Tanken om livets ändlighet gör mig tung och vemodig. Vi vet alla vad som väntar, att livet inte kan sluta på något annat sätt. Döden är oåterkallelig. Samtidigt skrämmer den mig inte på samma sätt i dag som när jag var yngre. Det går att prata om den och det går att skoja om den.
Han dog den där höstnatten. Pappa med de fina ögonen som skiftade mellan livslust och sökande. Det blev morgon och solen steg. För första gången på länge steg solen och lyste starkt över mig – det måste väl ha varit han? Även om pappa inte är hos mig fysiskt finns han såklart kvar. Kanske är han nästan mer närvarande än någonsin. Nu kan jag vara med honom när och hur jag vill. Jag har fri tillgång till mina minnen.
Uttrycket Denna dagen, ett liv som ursprungligen myntades av den svenske författaren, poeten och filosofen Thomas Thorild fångar något av min pappas syn på livet: att ta till vara det som stunden rymmer. Återigen ser jag solen som håller på att gå upp och jag tänker att jag aldrig ska sluta leva. Varje dag ska jag försöka leva så mycket det bara går – precis som pappa gjorde.
Som så många andra människor den här kvällen och helgen kommer jag att tända ett ljus. Ett ljus för min pappa som inte längre finns kvar hos oss i livet. Men han, och alla andra lever alltid kvar inne i oss. Med den känslan kommer det gå att ta sig runt på kyrkogården och i minneslunden vid Täby kyrka ikväll. Och till alla er med en pappa i himlen: ni är inte ensamma. Alla bär vi på våra egna personliga historier, tankar och minnen. Men vi har alla en sak gemensamt – saknaden.
Så jag stänger ner kontoret tidigt den här arbetsveckan och önskar trevlig helg. Ta hand om er och ta till vara det som stunden rymmer. Påminn er att njuta av livet här och nu. För om framtiden vet vi helt enkelt ingenting.
Foto: Sean Lewthwaite
