Mammas hand.
Nu har hon lämnat oss, älskade mamma. Min kärleksfulla, varma, älskade mamma.
Jag satt hos henne länge, höll hennes hand, lika len och mjuk som alltid. Hörde hur andhämtningen blev svagare och svagare. Smekte henne över de insjunkna kinderna och det grånade håret som blivit långt i nacken. Hon såg så lugn och fin ut. Rofylld.
Det gick så fort allting på slutet; jag hann inte med. För bara några månader sedan hon satt uppe och sjöng snapsvisor till sensommarens kräftor.
Varför?
Det känns för jävla sorgligt. Ensamt. Tomt. All smärta som världen rymmer finns nu i mig.
Jag tänker på huset i Kyrkbyn där jag växte upp. Ett hus av tillit och regelbundenhet. Min säkra plats på jorden. Trots att väggarna bar spår av oroligheter och uppror var det där jag hörde hemma. En plats där jag inte behövde vara på min vakt.
Mamma kunde höra på avstånd att det var jag som kom på besök. På långt håll och redan innan hon hunnit vända sig om kunde hon särskilja ljudet av mina fotsteg från andras när jag kom gående på promenadvägen mellan husen. Det har hon alltid gjort. Jag vet inte om det var just hennes speciella förmåga, eller helt enkelt en mors intuitiva kunskap och omsorg om sitt barn. Men hon kände igen mina steg.
På samma sätt har jag aldrig kunnat dölja något för henne. Trots att jag svikit och ljugit för precis alla i min närhet har mamma alltid kunna se rakt igenom mig, läst mig som en öppen bok. Vetat precis hur det var. Aldrig krävt några förklaringar eller svar utan bara funnits där om jag velat prata. Ändå är det nästan alltid till pappa jag vänt mig.
Jag håller mammas hand och trots min smärta blir jag varm i kroppen när jag för mitt inre ser mammas leende framför mig. Samma känsla varje gång. Om hon bara visste hur många gånger jag förbannat mig själv för att jag inte tillräckligt ofta talade om hur mycket jag älskade henne.
Min mamma. Min fina mamma. Skönheten med de höga kindknotorna som kunde blivit sextiotalets hetaste fotomodell om hon bara vågat ta steget från småstaden ut i stora världen. Flickan som hade kunnat gå hur långt som helst om hon bara fått lite mer stöd hemifrån. Den unga kvinnan som brädade Tjocka Kristina och blev pappa fänrikens stora kärlek, och som vid den allra första dammiddagen med officersfruarna helt sonika satte sig till bords bredvid generalskan utan att ens reflektera över att det kunde finnas sociala koder och att det enligt de andra närvarande officersfruarna verkligen inte passade sig att hon som stod lägst i rang tog sig sådana friheter.
Min mamma har aldrig brytt sig om några faux pas. Inte på något sätt av brist på respekt eller oförstånd om sekretess – om det var någon som visste hur man förde sig så var det mamma – utan för att det var så hon var. Öppen, nyfiken och uttrycksfull. Hon hade ju bara tyckt att generalens fru var trevlig att prata med.
Jag stryker sakta hennes hand som är lika len som den alltid har varit. Tunnare och svalare, men lika len. Handen som en gång i tiden hårt knuten om en tjugofemöring fick köpa kaksmulor i påse på Heiels konditori om lördagarna i barndomens Jönköping. Handen som långt senare skulle älska att greppa golfklubborna, men som till slut var tvungen att släppa taget eftersom det gjorde alltför ont.
Ärret längs handloven efter operationen har nästan bleknat bort, det syns knappt längre, men jag vet att det finns där.
Min mamma. Min fina, starka mamma.
Var hon jag?
Var jag hon?
Under bråkdelen av en sekund fylls jag av en sådan sorg att jag knappt kan hålla tårarna tillbaka. Jag vet att det snart är för sent. Jag kan inte göra henne frisk hur mycket jag än försöker. Men jag kan hålla hennes hand och säga farväl, så jag gör det.
Det är en gråkall decemberdag. Mamma har lämnat oss nu. Nu får pappa ta emot henne. Vi andra blir kvar här. Jag satt bredvid henne och höll hennes hand länge, länge, men nu måste jag släppa taget.
♥
