I fredags var jag på stan med de här raringarna. Emilia och Alexandra är två av mina fem brorsbarn och de är alla en stor glädjekälla i mitt liv. Så mysigt att få hänga lite. Nu börjar de bli så stora att andra saker lockar mer så man får vara glad så länge de vill träffa sin faster.
Emilia fyllde år i april men jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på hennes kalas så vi bestämde att vi skulle äta tjejmiddag på stan i stället. Först gick vi till Kungsträdgården för att se de blommande körsbärsträden.
Som ett tak av pastellgodis. Skört och vackert på samma gång. Får en verkligen att fundera över livets förgänglighet. Har ni inte sett detta magiska så får ni skynda er till Kungsträdgården för det är bara någon dag kvar innan de sista blombladen faller till marken.
Sedan gick vi och kikade lite i affärer innan det vankades tapas på det här stället. Älskar att sitta och plocka bland smårätter i en skönt stimmig atmosfär.
Sobresada, hamburgesas, patatas fritas,pimientos de padrón och annat gott landade på bordet och försvann med rykande hastighet. Jag smakade sobresada för första gången i Palma tidigare i våras och blev helt såld och det var precis lika gott nu.
De här båda tjejerna, ja, förstås alla mina brorsbarn, betyder oerhört mycket för mig. Själv har jag aldrig haft någon riktig barnlängtan eller ”vetat” att jag skulle bli mamma. Jag är full av beundran inför alla som väljer att skaffa barn, för det är ju ett sådant enormt åtagande.“Having a baby is like getting a tattoo on your face; you kind of want to be fully committed.”
Ibland kan jag självklart känna sorg och saknad över att inte ha någon egen familj. Eller, det kanske mer är en saknad av att inte ha ett lika självklart sammanhang, där andra är beroende av mig och jag av dem, där det alltid finns någon att älska och bli älskad av. Som tur är har jag alla mina brorsbarn som jag kan låna när jag känner att jag behöver – och som jag sedan lämna tillbaka dem när jag är mätt, haha!
Tapas och niecer, vilken drömkombo.
