I morgon börjar Evian Champhionship så jag tänkte, vad bättre tillfälle än att prata lite om kvinnliga idrottsförebilder.
Jag försöker att se till framgångsrika kvinnor inom alla områden och lära av dem. Inom svenskt näringsliv finns till exempel flera som jag är stum av beundran inför; Christina Stenbeck, Lena Apler, Isabella Löwengrip och Elisabeth Massi Fritz för att nämna några.
Men i idrottsvärlden har jag aldrig riktigt haft några kvinnliga förebilder. Jag var en pojkflicka när jag växte upp och är det fortfarande. Jag har i stort sett alltid umgåtts mycket med killar, sportat mycket och vet att jag funkar bra ihop med dem. Det är nog därför det har varit lättare för mig att hitta manliga förebilder inom idrotten. Jag växte ju också upp under Ingemar Stenmark och Björn Borgs era, då hela landet stod stilla när de tävlade. Under åttiotalet kom sedan det svenska tennisundret då stjärnor som Stefan Edberg, Mats Wilander, Jonas Björkman och andra förundrade en hel värld, och jag följde deras karriärer.
Så, när jag tänkte att jag ville skriva det här inlägget fick jag verkligen fundera över vilka mina kvinnliga idrottsförebilder är. De senaste åren – tack vare att många sporter utvecklats och vuxit, och elitsatsande kvinnor blivit allt fler – har jag börjat samla på mig några verkliga förebilder, både svenska och internationella. Jag slutar till exempel aldrig att imponeras av Serena Williams. Vilken powerkvinna!
Inom golfen är det förstås Annika Sörenstam. Det hon har åstadkommit och genomfört i golfvärlden är faktiskt helt makalöst. Inte minst hennes engagemang för flickor och kvinnor inom golf, där hon bidragit till att bana väg för för kvinnliga golfare över hela världen. Hon har vunnit tio majors och även Evian Championship två gånger, 2000 och 2002, det var innan tävlingen fick majorstatus. Annika är verkligen golfens första dam.
Anna Nordqvist är en annan golfspelare jag ser upp till, inte bara för hennes vinnarskalle och inställning på golfbanan utan också för den genuina person hon är. Anna, Pernilla Lindberg, Madeleine Sagström och Carro Hedwall är med och spelar Evian nu och det ska bli spännande att följa dem alla tre.
Pia Sundhage, Malin Baryard, Jenny Rissveds och Therese Alshammar är andra namn som inspirerar, kvinnor med starka personligheter och egenskaper jag beundrar. Samtidigt som de är oerhört viljestarka och aldrig ger upp i första taget är de ödmjuka och jordnära. Kvinnor som ger kvinnlig styrka till andra kvinnor. Det är precis den typen av förebilder som unga tjejer behöver i dag.
Jag läste någonstans att vid 12 års ålder är flickor sex gånger mer benägna att sluta idrotta än pojkar. Varför? Tja, en av anledningarna är just att de inte ser så många kvinnliga atleter på tv eller i tidningar. I stället bombarderas de av ett ständigt flöde bilder på yttre skönhet som kan orsaka att de börjar ifrågasätta sig själva och hur de ser ut, när vad de skulle behöva är en stark, självsäker, hälsosam kvinnlig idrottare som förebild.
Men då måste vi också visa att de finns och ge kvinnor betydligt bättre förutsättningar att faktiskt kunna livnära sig på sina idrotter. Jämför man till exempel vad damer i Allsvenskan tjänar med vad männen tjänar, så är det närmast ett skämt. Elitidrotten är kommersialiserad i dag och det är inget nytt. Men ökade löner för elitidrottande kvinnor kommer bara genom ett ökat medialt intresse, ergo fler och större annonsörer och sponsorer. Jag fattar att vi ligger många år efter och att det kommer att ta tid att komma ifatt, men hallå. Är det inte dags nu?
Ser man till hur det är i Sverige, så får svenska idrottsmän, enligt stiftelsen Fairpay, 2,9 miljarder kronor mer än idrottskvinnor av sponsorer från privat och offentlig sektor samt centrala medel varje år. Ungefär 80 procent av den totala sponsringen går till män och bara 20 procent till kvinnor, trots att kvinnor utgör 46 procent av idrottsutövarna i Sverige i dag.
Jag tycker att alla engagemang som verkar för jämställd idrott och som lyfter fram kvinnor och höjer statusen för kvinnlig idrott är positiv. Men en enskild kampanj gör ingen skillnad, det leder sällan till någon strukturell förändring vilket är det som behövs för att det verkligen ska hända något. Det finns företag som gör bra satsningar, som arbetar långsiktigt med sina sponsoråtaganden och gör det med en tydlig övertygelse och inte i ett försök att claima engagemang och skapa goodwill bara för att det är trendigt och säljer.
Modehuset Gucci (liksom vårt eget H&M) är till exempel djupt engagerade i ridsport, en sport med oerhört många kvinnliga utövare och där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Klockmärket Rolex, som är huvudsponsor till Evian Championship. har sponsrat damgolf i över 50 år på alla nivåer över hela världen. Det är unikt. Så här säger Arnaud Boetsch, Director of Communication & Image på Rolex om deras engagemang:
“Across junior, amateur and elite levels, Rolex is devoted to golf’s development worldwide, and we look forward to being a part of the flourishing future of The European Tour. Rolex has enjoyed a unique alliance with golf for over fifty years and this (supporting of the Rolex Series, an advancement in professional European golf) is the most recent development of Rolex’s enduring commitment to the game.“
Varför tar inte fler företag efter och inser potentialen? Framtiden tillhör kvinnorna och vi måste pusha och supporta dem, oss, varandra.
Bildkälla här.
