Oboy, vilken fantastisk helg jag har haft. Jag vet knappt var jag ska börja. Den här resan till Skottland och Gleneagles var verkligen helt perfekt både längd- och innehållsmässigt. Ingen dag har varit den andra lik och jag har checkat av allt mellan himmel och jord på knappa 48 timmar – natur, ridning, spanat in golfbanor, lyxliv, gastronomiska höjdare och roliga aktiviteter som falkonering och lerduveskytte. Men följ med från min kameravinkel, stunder fångade med mobilen i farten.
Fredagen var härligt intensiv. Jag landade vid lunchtid och blev upphämtad av en privatchaufför som tog mig till Gleneagles. Man tänker ju att man ska mötas av dimma och duggregn, men det var tvärtemot strålande sol och milt så jag passade på att tanka så mycket energi jag bara kunde.
Något av det första jag slogs av var den vackra naturen. Gleneagles ligger ungefär tre kvart med bil nordväst om Edinburg, vid fötterna av högländerna, och landskapet är mystiskt, dramatiskt, kargt men ändå romantiskt på en och samma gång. På vägen från flygplatsen passerade vi slottet Linlithgow där Mary Queen of Scots föddes och en stund senare även platsen där den skotske nationalhjälten William Wallace mötte engelsmännen när de invaderade Skottland i början av 1300-talet – filmen Braveheart, ni vet.
Gleneagles Hotel öppnade 1924 och byggdes av tidigare skotskt järnvägsföretag, som även byggde tågstationen en bit ifrån. I dag ägs det av ett privat företag, Ennismore, som under de senaste åren lagt ner många miljoner pund på en helrenovering. Känslan från dåtidens elegans är kvar men man har blåst in nytt liv och har gett hela stället en modern fräschör, en balansgång de har lyckats väldigt bra med. När man besöker ett sådant här ställe så vill man ju känna historiens vingslag i väggarna samtidigt som det ska vara smakfullt och samtida.
Här finns runt 230 rum och sviter och jag fick typ den största? The Cragganmore Suite, herregud bara sovrumsdelen var större än min lägenhet! Och sängen kunde jag ligga på tvären i.
Enda nackdelen med sådana här fina sviter är ju att man spenderar alldeles för lite tid i dem. Vardagsrummet var hur tjusigt som helst men det fick jag knappt möjlighet att använda.
Eftersom byggnaden består av så många annex och vinklar och vrår får man ändå intrycket av att det inte är så stort som det är. Det känns intimt och mysigt. Det förstärktes av en massa öppna spisar och stora sittgrupper överallt – så härligt att slå sig ner för en afternoon tea och en bok, eller en drink före maten. Den här lilla piazzan inbjöd också till pausering.
Efter att snabbt ha installerat mig i min svit mötte jag upp Karen som är Gleneagles pr-chef för en kaffe i The Century Bar. Sedan var det dags att hoppa upp i sadeln, bokstavligen …
… så efter att ha bytt om till passande klädsel promenerade jag bort till deras sportarena där jag hade en ridlektion bokad. Gleneagles har en av Skottlands finaste ridanläggningar, vilket jag inte visste, med 26 hästar där man kan ta lektioner, rida uteritter, köra häst och vagn, eller lära sig spela hästpolo.
Hästen jag skulle få rida hette Alfie, var tio år och hade gått en del hoppning. Eftersom jag inte har ridit på typ 18 år var jag lite orolig att jag skulle vara alldeles för ringrostig men det gick faktiskt jättebra. Och det var så kul att sitta i sadeln igen!
Självklart ville jag ta några språng över hinder; en gång i tiden var jag faktiskt rätt vass på hoppning och tävlade en del på klubbnivå och det var precis lika kul som jag mindes det. Det här har naturligtvis väckt tankar på att jag kanske ska plocka upp ridningen igen. Fast samtidigt är det svårt att hinna med allt jag vill göra, så då kanske jag får pausa golfen i stället. Vi får se.
Ett glatt ekipage.
Mina farhågor att jag skulle ha sjukt mycket träningsvärk dagen därpå kom dock på skam. Jag kände mest av lite på insidan av låren och i bröstryggen. Tänker att det kanske var massagen som hjälpte till. Efter ridningen väntade nämligen aromamassage i spaet. Det är något jag aldrig missar när jag är iväg på ett sådant här fint ställe, att ta någon spabehandling och då gärna massage som jag aldrig unnar mig här hemma.
Efteråt tog jag det lugnt en stund innan jag gick upp till min svit för att byta om.
Halv sju mötte jag upp hotellchefen Conor O’Leary för en drink i The Century Bar. Rosébubbel blev det – jag sade inte nej till det.
Därefter blev det middag i en av de fem restaurangerna, The Birnam Brasserie, i fransk stil med en fin vinterträdgård. Åt charkuterier till förrätt och sedan skotska pilgrimsmusslor som var så jäkla gott! Åkte direkt upp på topp 5-listan godaste skaldjursrätter. Det glömde jag nu att fota men om ni tänker er perfekt stekta pilgrimsmusslor med selleri och äpple och allt toppat med tryffel så ser ni bilden framför er.
Min högst egensinniga frukosttallrik på lördag morgon fastnade dock på bild. Massor med god cheddarost, charkuterier och så det där sodabrödet (det till vänster) som var så vansinnigt gott. Innan frukost hade jag redan hunnit med en långpromenad medan det fortfarande var mörkt ute. Jag älskar att komma igång direkt på morgonen och har svårt att ligga kvar i sängen, även om det är världens skönaste hotellsäng. Sedan körde jag ett litet pass i deras gym som var riktigt stort och fint.
Det var klokt att frukostladda ordentligt för vid halv elva skulle jag skjuta lerduvor.
Fast först var jag ju tvungen att ta en bild med Andrew i hans fina kilt. Allstå det här med män i kilt, det gör något med mig. Kan inte förklara det men jag tycker det är så förbannat snyggt. Den kilt som Andrew bar var Gleneagles egen tartan med grå botten och en blå och röd ruta.
Varning för självskryt nu men jag var fasen en naturbegåvning. Vi testade flera olika stationer där lerduvorna kom från olika håll och i olika hastigheter och på en av stationerna sköt jag 6 av 6!
Matchande klädd var jag också. Nick som min instruktör hette var mäkta imponerad. Kanske inte så mycket av klädseln – själv var han oklanderlig i jaktutstyrsel och mörkgrön slips med må orange änder på – men av hur jag sköt. Superkul!
Eftersom solen sken och jag hade några timmar egentid innan lunch så tog jag en långpromenad över golfbanorna. Gleneagles är ju världsberömt för sin golf med banorna King’s, Queen’s och PGA Centenary, som är den banan där Ryder Cup spelades 2014 och där även Solheim Cup avgörs nästa år.
Jag hoppas verkligen få möjlighet att vara på plats då. Det måste vara helt magisk stämning med 50 000 åskådare på plats som hejar fram Europas lag.
Väl tillbaka hämtade jag min dator och gick till The Dormy i klubbhuset. Fortfarande proppmätt efter frukosten nöjde jag mig med en fika och satt och skrev en stund. Solen flödade och både The Dormy och Auchterarder 70, den andra restaurangen i klubbhuset som syns här i bild, fylldes snabbt med folk. Tydligen är det tradition här att gå ut och äta lunch hela familjen på helgerna så det var ganska snart fullt med folk i alla åldrar.
På eftermiddagen drog molnen in men det var uppehåll vilket var skönt eftersom det stod fågelhundsträning och falkonering på programmet. Väldigt intressant och lärorikt att se hur de arbetar med detta
Det här skulle jag kunna prata om hur länge som helst men det får vi ta en annan gång. Jag fick i alla fall jobba med den otroligt vackra falken Delta …
… och smartsnabba labradoren Bracken.
Klockan slog fem och det var dags att svida om till aftonkläder. Jag skulle nämligen avnjuta drink i dekadenta American Bar med Colin Farndon, som är chef för Gleneagles aktivitetsutbud.
Colin som visade sig vara en mycket trevlig man – är inte alla britter det? – har jobbat många år i hotellbranschen och det var intressant att höra honom berätta mer om hotellets historia och hur de arbetar för att fortsätta att vara relevanta i framtiden.
Middag på finrestaurangen The Strathearn. Jag beställde pilgrimsmusslor till förrätt, ja igen, haha, och sedan skotsk hummer som hastigt grillats. Mumma. Ja, sedan avslutades kvällen med lite mer champagne och minglande i salongerna innan jag, som det så fint heter, drog mig tillbaka.
God gott!
