Det är tisdag och jag känner vemod. Jag känner vemod över att vi i dag lämnar över husnycklarna till de nya ägarna. Vår tid i huset är till ända. 44 år blev det.
Jag går som så många gånger längs gångvägen på Margaretavägen. Tittar på björken med den stora vrilen som står intill den gamla lekplatsen. Samma nu som då. På vintrarna plogade bonden gångvägarna och byggde stora snöberg på gräsmatta intill och vi ungar grävde grottor och gångar i snön. På somrarna spelade vi krocket där, och kubb. Det känns ofattbart länge sedan. Och ändå alldeles nyss.
När vi flyttade in i huset sommaren 1975 var området helt nybyggt. Pappa och mamma har berättat att första gången de åkte ut till Kyrkbyn för att titta på området som då höll på att projekteras så kändes det så långt ut från stan. Då var det landsbygd. Det lilla centrumet fanns inte ens och för att komma till mataffären som låg i ett gult gammalt trähus gick man genom ängar. Jag var fyra år gammal när vi flyttade in, min storebror Martin sex. Lillebror Markus var inte född än. Radhuset kändes så stort. Vi skulle äntligen få egna rum och jag tror att jag minns rätt om jag säger att jag var överlycklig. Den sommaren fylldes Miklagård som samfälligheten heter av barnfamiljer som flyttade in en efter en och jag skulle snart nog få mina första vänner. Några av dem finns fortfarande kvar i mitt liv.
Jag går in i huset som nu ekar tomt, mina klackar smäller mot parketten. Jag tittar en lång stund på det som var vårt kök och matplatsen där jag upplevt så många fantastiska familjestunder. Middagar. Födelsedagskalas. Familjeråd. Vänder mig om mot köksfönstret och ser för mitt inre den vita lilla soffan som brukade stå nedanför och där det var så skönt att sitta och känna solen värma nacken. Nu är där tomt. Allt är borta. Jag fortsätter uppför trappan och går in i mitt gamla flickrum som sedan blev pappas arbetsrum. Min hand stryker längs väggarna, känner den gamla vävtapeten som var så inne på 80-talet, stannar till med fingrarna och minns i min nostalgi tavlan som brukade hänga där men som nu ersatts med ett stort hack.
Vemod är en underskattad känsla. Sorgesam och skön på samma gång. När jag går genom rummen i huset känner jag både sorg och tacksamhet. Sorg över att det blev så här; det var ju inte tänkt att pappa skulle dö och att mamma skulle bli sjuk och att vi skulle tvingas sälja det. Tacksamhet för allt fint jag har fått uppleva i huset. Tryggheten i den fasta platsen och att jag alltid var välkommen dit. Hem.
Att avveckla och skiljas från sitt barndomshem är fan inte lätt. 44 år i samma hus. Nu står det ekande tomt, ett hus med fyra väggar som blir till en tidsmaskin. Mina föräldrars liv, familjens liv, min egen barndom. Nästa gång jag åker ut till Kyrkbyn kommer jag inte att längre att kunna gå in i huset. Då är det någon annan som bor där. Jag önskar att det hade funnits en manual, en instruktionsbok om hur man hanterar sorgeprocessen med att skiljas från sitt barndomshem. Men vissa saker i livet kommer man inte undan. Nu är det dags att lämna det vidare. Huset som var vårt hem är i dag någon annans. Det känns konstigt – så definitivt.
Jag ser ut genom fönstret i hallen. Syrenen på framsidan blommar snart, och pionerna. Jag håller tummarna för att de nya ägarna låter dem fortsätta att växa i trädgården, för det är också mina rötter som växer där.
Hej då huset. Du har varit fantastisk och jag kommer att sakna dig.
♥
