Jag tänker inte gnälla över vädret utan suger i sig så mycket sommar jag bara kan. Känner mig glad i själen, lätt i kroppen. Ler åt människor jag möter. Njuter av att se Stockholm förvandlas till en loj sommarstad där måsar skränar, bin surrar och japanska hörs bredvid tyska. Och så är jag så glad att jag har kommit igång att läsa igen! Har verkligen saknat dagarna då jag bara läst och läst utan uppehåll. Nästan varje kväll har jag suttit ute på balkongen och låtit ögonen flyga över raderna; läste klart en kriminalroman i tisdags och har nu börjat på Linda Olssons senaste ”En syster i mitt hus”. Berättar mer om den senare.
Samtidigt går mina tankar till alla som kämpar mot skogsbränderna, alla som tvingas evakuera och som kanske ser sina hus brinna ner, alla som inte klarar att hantera värmen utan behöver åka till sjukhus, alla bönder som tvingas nödslakta sina djur för att fodret tagit slut – och hur de ska klara situationen i vinter när årets skörd halverats vågar jag inte tänka på. En oro fyller mig över att det som nu sker är verkligt. Vi har inte upplevt en varmare sommar på 150 år. Sveriges skogar brinner. Grundvattennivån är farligt låg. Läget är kritiskt på många håll i landet. Jag är rädd för att naturen har börjat slå tillbaka mot oss med all kraft. Jag gör det lilla jag kan för att hjälpa och försöker att leva så hållbart som möjligt men det känns som att jag borde göra mer.
Så med de dubbla känslorna lämnar jag kontorsstolen och tar steget in i helgen. Ta hand om er där ute. Kram.
