I dag fyller jag år. Fyrtiosju stycken. Hjälp, vad det låter mycket. Det är så svårt att förstå att jag faktiskt är det – och hur snabbt har det inte gått? Jag var ju 25 nyss. Som de flesta andra, antar jag, vacklar jag lite när jag måste skriva min ålder i ett formulär, men annars mår jag rätt bra i min ålder. Trots att 2017 var ett riktigt skitår med förlusten av pappa, och att jag fortfarande går med en väldigt stor sorg som jag försöker bearbeta, så känner jag ändå att jag har kommit in i en positiv fas i livet. Att jag äger min plats, saker börjar ge mening.
Ibland funderar jag på om jag skulle vilja förflytta mig tillbaka till när jag var yngre, och visst skulle jag gärna vilja ge mig själv mellan 30–40 år en ny chans för under de åren mådde jag så fruktansvärt dåligt, men jag skulle nog inte vilja stanna där. Jag trivs allt bättre med mig själv ju äldre jag blir.
Här är jag under mitt första levnadsår hemma i lägenheten i Jönköping där jag är född.
Sedan flyttade vi till Stockholm och Täby där jag hade en fin uppväxt …
… och under en period när jag blev äldre väldigt rött och permanentat hår. Hur tänkte jag? Jag trivdes i alla fall jättebra i skolan och tyckte om att hela tiden lära mig nya saker, fast jag hade nog ingen aning om vem jag egentligen var. Så här i efterhand kan jag se att jag nog blev vuxen på tok för tidigt och började ta ansvar för allt och alla runt omkring mig. Men kanske inte så mycket för mig själv.
I 20-årsåldern njöt jag av att jobba och tjäna pengar. Samtidigt var det här någonstans jag började må dåligt. Det var ett decennium av upp och ner och jag gjorde rätt många misstag, det största att jag försummade mina egna känslor …
… vilket ledde till att jag mellan 30 och 40 mådde piss. Kände mig värdelös. Det var visserligen nu jag hittade journalistiken och skrivandet som jag älskar, men privat genomlevde jag ett helvete och behandlade mig själv som skit. Fortsatte att experimentera med frisyrer, detta snagg är fortfarande än i dag en av favoriterna.
Mina föräldrar har alltid funnits där för mig. Särskilt pappa har alltid stått mig nära. Vi pratade mycket och när jag kände mig ur spår kunde han hjälpa mig att resonera, men han gav aldrig några lösningar utan lät mig själv komma fram till svaren. Här är vi på min lillebror Markus bröllop.
Några småbarnsår blev det aldrig för mig och nu är det för sent. Därför är jag så glad över att jag har fem underbara syskonbarn som jag gärna lånar av mina bröder mellan varven.
Efter att jag fyllt 40 började det hända saker. Jag förstod att en stor förändring var på väg fast jag kunde inte riktigt precisera hur jag kände, eller vart jag skulle gå därnäst. Jag upplevde glädje, dagar av entusiasm och ivrigt arbetande, men jag såg också efter mina föräldrar som båda två blev sjuka.
Och så i dag har jag adderat ytterligare ett år till livslinjen och jag känner att jag 47 år har fått tillbaka min gnista. Det är konstigt, vid den här åldern är det väl då man ska börja se tillbaka på sitt liv och ångra de val man gjort under vägen. Jag vet inte jag. Visst finns det saker jag borde gjort annorlunda och det finns hur mycket som helst som jag inte uppnått och heller kanske aldrig kommer att uppnå, men det är okej. Varje enskilt beslut har ändå lett mig hit till den plats där jag är nu. En ganska lycklig plats, och det känns som början på något nytt.
Så vad händer härnäst? När det kommer till vad som är nästa steg så har jag i dag lite samma känsla som när jag tog studenten. Jag hade pluggat stenhårt i många år, sugit åt mig kunskaper och framför mig väntade livet i form av ett oskrivet blad. Och för någon som älskar att skriva finns det inget mer spännande än ett nytt papper.
