… såg jag ut så här. Vaknade tidigt och hade tänkt att ta min vanliga powerwalk men det var så förbannat kallt så jag gick till gymmet i stället och där jag var helt ensam. Hade på mig en hoodie från Le Coq Sportif som kom i ett paket från min franske vän Moïse för ett par veckor sedan. Tvättade, städade, plockade fram det jag ska packa till Palma. Åt lite lunch och tidsinställde inlägg. Kollade hästhoppningen på teve. Hade hudhunger.
Det blir lätt så när man varit singel i många år och chanserna till att känna fysisk beröring hud mot hud inte är så stora. Saknar det, verkligen. Söndagar är också en dag som jag vanligtvis spenderar för mig själv och då blir det extra tydligt. Ibland träffar jag någon men oftast är det bara jag, som mest går omkring här hemma i min lägenhet och pular. Ensam med mina tankar.
Jag behöver få de där dagarna med mig själv både för att hämta kraft och inspiration men också för att gå på djupet med allt jag jämt går och tänker på. Nu är det mycket tankar på pappa som jag saknar mer än ord kan beskriva. Och det blir inte lättare bara för att tiden går. Tvärtom känns det nästan som att det svajar mer nu än när det hände. Sorgen kommer i skov. Vissa dagar kan jag vara rätt glad och skratta och vara som folk är mest. Andra dagar får jag bita mig i läppen för att inte tårarna ska komma. De dagarna blir ensamheten så väldigt påtaglig och han fattas mig extra mycket.
Jag tänker också mycket på mamma. Älskade mamma som bara blir sämre och sämre. Hon klarar sig inte själv i vardagen längre och jag ser ju hur frustrerad och ledsen hon blir när hon inte får det att fungera som hon är van vid. Hon känner inte igen sig själv, så som hon var, och jag tycker också det är fruktansvärt jobbigt. Jag önskar verkligen jag kunde göra mer – varför räcker man aldrig till?
Jag är i alla fall glad att processen med att få en plats åt henne på ett vård- och omsorgsboende är igång och att vi har bra handläggare på kommunen som förstår situationen. Det kommer att bli bra när allt är klart, jag vet det. Det är så jag måste se det.
Allt som hänt det senaste året har på något sätt fått någonting annat att vakna i mig. Något som får mig att undra vad det är jag egentligen går och väntar på. En längtan som gömts längst in i hjärtat och som jag beskyddat med allt jag har under så många år. För vadå?
Livet förändras och du med det. Jag är inte samma person i dag som för bara ett år sedan. Jag vill inte längre sitta fast i gamla sanningar om mig själv och fortsätta i samma gamla hjulspår. Det är dags att jag gör något av den där längtan nu. Livet är så kort.
