Allt är som det brukar men ändå inte. Jag går upp på morgnarna. Äter lite frukost. Går och tränar. Försöker jobba. Kommer hem. Äter lite middag. Går och lägger mig.
Noll glädje. Bara bottenlös förtvivlan.
Det har bara gått några dagar och jag saknar dig mer än ord kan beskriva.
Jag låter din telefon vara påslagen. Laddar den varje natt. Tänker att du kanske vill vara nåbar. Men när telefonen börjar surra, och den surrar och surrar och ingen svarar förrän jag kommer till din röstbrevlåda, förstår jag att du aldrig mer kommer att lyfta luren. Och det gör så ont att jag håller på att förgås.
Jag sätter på Melodikrysset för jag vet att du alltid brukade lyssna på det på radion. Ibland ringde du om det var någon fråga eller artist du inte kunde svaret på och som du ville ha hjälp med. Nu har inte ens jag några svar längre.
Jag kör din bil för jag vet att du skulle ha velat det. Jag kommer att tänka på vår road trip till Skåne för några år sedan. Minns du? Hur vi drog våra sämsta skämt tills vi skrattade oss kissnödiga, hur vi byttes av vid ratten när den andre blev trött, hur de lokala P4-stationerna avlöste varandra vartefter mil lades till mil. Vårt mål var inte det viktiga, resan var allt. Nu måste jag fortsätta den själv men jag har ingen aning om vart jag ska.
Jag lyssnar på Radiosportens sändningar eftersom fotboll var ett av dina stora intressen. På sjukhuset, innan jag skulle lämna dig efter dagens besök, satte jag alltid på radion så att du kunde ligga och lyssna på matcherna, och jag hade alltid med mig senaste nytt från fotbollsvärlden. För vem ska jag nu berätta om hur det går för IK Frej i serien?
Jag åker in till stan och tar en cappuccino på mitt favoritkafé för jag vet att du skulle ha velat det. Men det smakar mig inte. Ingenting smakar mig längre. Bara tanken på att aldrig mer få dela en måltid med dig är så kvävande att jag får svårt att andas.
Jag tar fram en kortlek, blandar och ger. Att spela kort tillsammans var något vi gjorde nästan varenda vecka. En kravlös stund tillsammans med mycket skratt och kärlek. Men när ingen plockar upp given och jag tvingas lägga en patiens i ensamhet fylls jag av en bottenlös förtvivlan.
Jag plöjer alla filmerna med Indiana Jones eftersom Harrison Ford var din stora idol. Om du inte hade arbetat med det du gjorde vet jag att du hade velat jobba med film. Det berättade du för mig för många år sedan. Därför blev jag så himla glad och stolt över att du för en tid sedan, 70 år gammal, gick en skådespelarkurs. Men du hann aldrig längre.
En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Så sade du till mig en dag när vi satt länge och pratade på ditt rum, om min oro över dig, om din oro över familjen. Jag ser upp mot himlen, en blek novembersol lyser. Pappa, om du ser mig nu så vet att jag ska försöka. Just nu kan jag inte lova något men jag ska försöka att leva fullt ut. För jag vet att det är det du vill. Jag ska låta stormen rasa men inte fånga mig. Sedan när den är över, då ska jag börja leva igen.
Pappa, i hela mitt liv har du varit helt enastående, min stora förebild och mitt stöd. Nu slipper du kämpa mer. Nu är kampen vår.
Jag älskar dig för evigt.
