Kartminnen

Detta inlägg innehåller reklamlänkar.

Att resa i tanken.

The writer’s map – an atlas of imaginary lands. Kanske är det för att jag inte har rest någonting alls detta år men häromdagen fick jag ett sådant sug efter att dra iväg. Få lämna mörkret och kylan här hemma och hitta ny inspiration i ett annat land. Så jag plockade fram mina kartböcker och drömde mig bort. reste lite i tanken. Det är härligt att kunna drömma sig bort till andra breddgrader, favoritstäder och oupptäckta platser utan att betala en krona.

Jag läste en artikel i DN tidigare i år där Lotta Olsson tipsade om fem reseböcker och där The writer’s map – an atlas of imaginary lands var en av dem. Journalisten skrev: ”Mitt behov av kartor växer. Framför allt visar de ju platserna man inte visste att man längtade till. Exotiska ortsnamn, slingrande vägar över okända områden.”

Just så är det. Kartor är vägar som leder rakt in i fantasin. Jag har ett nästan sjukligt intresse av att titta på kartor; jag kan ägna en hel kväll åt att försjunka i en atlas och drömma mig bort. Kartboken i knät och jag reser utan att ta ett steg.

Med fingret rör jag mig mellan länderna på de matta sidorna, förflyttar mig över vällande bergsmassiv, genom dalgångar och över sjöar och floder. Men det behöver inte alls vara långt bort. Att veckla upp en lokalkarta över någon av Stockholms stadsdelar, en regionkarta över Småland, eller ett sjökort är minst lika spännande. Som att åka på äventyr. Kartornas sällsamma lockelse har mig fast för alltid.

Min far var yrkesmilitär under många år och jag tror det är därifrån min fascination kommer. Han hade ett stort kartförråd därhemma med atlaser och stora vaxade kartrullar över svenska regioner som jag brukade rulla ut över golvet för att sedan lägga mig på mage och ge mig av. För pappa var kartor en naturlig del av hans arbete, och eftersom de fanns i mängder hemma har jag i princip vuxit upp med dem omkring mig.

En karta är både fascinerande och fin att titta på. Den beskriver världen och triggar reslusten; det finns alltid något nytt att upptäcka. Men kartor är fascinerande av många anledningar, när man förstår en karta blir platsen liksom tillgänglig. Den berättar också om var man själv kommer ifrån. När man åker tillbaka till en plats där man inte varit på länge, så är det inte bara det rent strukturella kartminnet i huvudet man återuppväcker, utan också själva upplevelsen från då man var där. Varje plats och gathörn är förknippat med minnen, kanske som man delat med andra. Det tycker jag är en fin tanke. Som häromdagen när jag bläddrade i atlasen och landade i södra Spanien. Med fingret följde jag sträckan mellan Malaga och Cádiz och med ens kom alla minnena till mig; om lägenheten vår familj hyrde i Estepona under flera års tid, om alla platser vi besökte med pappa bakom ratten, om Apelsintorget i Marbella där vi åt middag ute en ljum aprilkväll. Det kändes fint.

Vad har ni för kartminnen?