Kom ut och lek!

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

”Vet du vad Tjorven, om vi vuxna lekte lite mer skulle världen vara en bättre plats.”

Jag bläddrar i ett gammalt album och fastnar vid ett foto på mina föräldrar. Det är taget i samband med att min mamma fyllde 40. Året är 1988 och mina föräldrar står i en festpyntad lokal och välkomnar alla gästerna till 40-årskalaset. Herregud, vad jag tyckte att 40 år lät gammalt då. Själv var jag 17 och alla i mina föräldrars ålder var så … vuxna.

Och så när jag tänker att jag i dag är nio år äldre än vad mamma var på det där kortet så kan jag inte greppa det. Ser jag äldre ut än hur jag såg på henne då? Jag känner mig inte som det. Rynkorna avslöjar mig visserligen, men innerst inne är jag fortfarande den där tonåringen, barnet. Det är konstigt hur tiden och minnena spelar oss spratt.

Det är intressant hur vi ofta misstar ålderdom med mognad. Riktiga vuxna kan vara tjugo år gamla. Fråga mig inte hur, de bara är det. Jag var fortfarande en tonåring när jag var trettiofem. Eller snarare, jag blev tonåring då eftersom jag inte riktigt hade någon tonårstid, och man kan inte hoppa över någon ålder.

Till och med idag kommer mitt gamla beteende tillbaka. Jag ser det inte komma men så pang, träffar det mig. Jag letar efter kärlek på fel platser. Jag söker konstant efter universellt godkännande. Jag tjuvlyssnar på andra. Jag sätter mig i en gunga på lekplatsen och tar fart, högre och högre och högre.

Att vara vuxen är kul. Det är att acceptera de underliga sakerna som gör oss lyckliga. Det är att ta inte saker personligen. Det är att bestämma vad vi bryr oss om, och verkligen bry oss om det. Det är att bestämma vad vi inte bryr oss om och faktiskt – inte ens se det längre.

Det är att ha lite avstånd. Inte fastna vid alla tilldragelser likt en fluga på flugpapper. Det möjliggör genomtänkta handlingar, inte bara reaktion.

Det är att inte behöva vara högljudd. Att veta hur man lyssnar.

Vuxna kan ha kul – om de håller fast vid lekfullheten som finns i dem.

Misstag, motsättningar och den generella mixen av livets alla galenskaper är inte detsamma som jordens undergång. De är en del av vår existens. Och kanske till och med lika, om inte mer, intressanta som de lyckliga stunderna.

Vuxna har gett sig tid att upptäcka vad de behöver. Och de har insett vem som kan ge dem det: de själva.

Att ställa krav på sig själv och ha höga målsättningar är alls inte fel. Tvärtom är det ju de som får oss att växa och utvecklas. Men när drivkraften inte är den rätta dör lekfullheten och ersätts av tvivel. Man förlorar orienteringsförmågan och börjar fatta fel beslut.

Jag kan bara se till mig själv i yngre ålder; hur jag när jag inte presterade och nådde målen jag själv hade satt upp för att jag trodde att det var vad omgivningen krävde av mig, började må allt sämre. Var det ens mina mål? Ville jag överhuvudtaget syssla med det jag höll på med?

Vardagen snurrade på – men det kändes tomt. Jag jämförde hela tiden mig själv mot andra och ansträngde mig för att passa in. Sökte lyckan i yttre saker, pengar, prylar, status. Saker jag trodde skulle få mig att må bra. Men jag mådde inte bra eftersom lekfullheten inte fanns där längre. Jag hade förlorat den.

Jag tänker ofta på barnets naiva blick på livet som vi alla startar med. Glädje över stunden, förundran över allt som är nytt, stolthet över det vi gör. Som barn hade vi aldrig de där rädslorna i oss som i vuxen ålder hindrar oss från att kliva ur vår komfortzon. I stället lekte vi, och såg på varje ny grej som ett spännande äventyr.

Någonstans på vägen slutar vi leka. Vartefter vi blir äldre så är det som att vi glömmer bort rätten att få vara barnslig, och i stället suger i oss alla aspekter av det som omger oss; krav, jämförelse, prestation. Och vi sätter upp ramar och standarder för det vi tycker att vi borde klara, göra, nå. Någonstans här börjar negativiteten och rädslan att sippra in; hur vi ska möta förväntningar på oss, tvivel på vår kapacitet, hur vi väger vårt självvärde, vår identitet.

Som vuxen känner jag mig mer sammansatt och vet vad jag består av. Jag har analyserat mig själv, både på egen hand och med professionell hjälp, och tycker inte att det är så många lösa delar längre. Och jag har hittat tillbaka till lekfullheten. Jag kan fortfarande gå förbi lekparken och gunga en stund, eller gömma mig bakom en buske och tjuvlyssna en stund. Jag är stolt över min lekfullhet och känner inte att jag behöver ha något alibi för den.

Att inte förneka sitt inneboende barn utan låta det komma ut och leka är kanske vår viktigaste uppgift i livet. Jag tänker många gånger på min pappa som levde med sin nyfikenhet intakt hela livet. Han vågade leka. Det vill jag också fortsätta att göra.

Jag läste förresten en intressant artikel för en tid sedan om att forskningsstudier visar att lek är det bästa sättet för barn att skaffa sig livslång exekutiv förmåga. Att lustfylld lek utan andra belöningar än leken själv gör oss kreativa. Varför tar vi inte fasta på det även som vuxna? Vi vuxna är så vuxna hela tiden.
På samma sätt som att leken lär barn att bedöma och hantera risker, men också att lösa problem och förhandla med andra barn, så är jag övertygad om att den också skulle hjälpa oss vuxna på samma sätt, om den bara fick ta plats i våra liv.

För som farbror Melker sade i Vi på Saltkråkan: ”Vet du vad Tjorven, om vi vuxna lekte lite mer skulle världen vara en bättre plats.”