I fredags begav oss till Stureplans mesta fisk- och skaldjursrestaurang för en kväll med god mat och härligt sällskap. Det var ju långfredag men jag hade varken ork eller lust att ordna någon påskbuffé så jag tog med mamma ut på middag på stan istället. Med följde också min moster Ann och hennes man Greger. Släkten är bäst, älskar dessa människor.
Långfredagar har alltid haft stämpeln som den tråkigaste dagen på hela året, visst är det så? Jag omfamnar gärna stillheten som infinner sig den här dagen när mycket är stängt och många bortresta. Men det är nog inget mot förr. Mamma, Ann och Greger berättade om hur det var när de var barn, hur fruktansvärt tråkigt det var hela dagen eftersom allt skulle vara tyst och lugnt och barn absolut inte fick leka eller spela kort eller något annat okristligt. Inga affärer eller restauranger var heller öppna.
Vi hade det i alla fall glatt denna långfredag. Efter att ha dykt ner i den digra menyn bestämde jag mig för ångad röding med kräftreduktion, purjolök, picklad gurka och pepparrot. Så gott! De andra tog förrätt innan varmrätten medan jag inledde med en liten osttallrik. Jo, jag vet att osten brukar ätas efter varmrätten men sån är jag. I like my cheese.
Jag gillar verkligen inredningen och atmosfären på Sturehof med sin svensk-franska brasserietradition. Arkitekten Jonas Bohlin lär ha uttryckt sina visioner för matsalen så här: ”Jag ville ha vitt i baren närmast Stureplan, blått i matsalen, rött i mellanbaren och svart längst in. Jag såg restaurangen som en organism. Det vita var tänderna och ljuset; det blå var lungorna och luften; rött – det var hjärtat, blodet och synden; och det svarta var magen.”
Jag tycker att han lyckades. Gott vare i vilket fall som helst.
Vi hörs lite senare!
