Vid min säng har jag en stapel böcker som blir allt högre. Jag hinner liksom aldrig läsa ikapp för när jag väl betat av en bok har det hunnit tillkomma minst två nya. Känns detta igen?
Därför är jag så glad att jag har kommit igång med läsandet igen. Det känns bra att få tid att skriva och framför allt att hinna läsa. När jag jobbar så mycket som jag gör är det svårt att få koncentrerad lästid, men de senaste veckorna har suttit ute på balkongen och läst i de tropiska kvällarna. Jag har verkligen saknat det. Måste se till att ge mig själv fler lässtunder framgent.
En av böckerna i högen som väntat på att bli öppnad är Linda Olssons ”En syster i mitt hus”. Jag tyckte väldigt mycket om hennes debutroman ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” som gick rakt in i hjärtat, så jag har haft höga förhoppningar på denna.
Så här står det om den: ”Ett gripande familjedrama om svek, sorg, hopp och förlåtelse. Med stor psykologisk skärpa skildrar Linda Olsson två systrar vars liv har formats av den barndom de delat, och ändå inte delat alls, och visar hur långt ifrån vi kan vara de som står oss allra närmast.”
Boken handlar om de båda systrarna Maria och Emma som inte har setts sedan begravningen av deras mamma två år tidigare. Maria har sedan dess levt en ensam tillvaro i ett stort hus på Costa Brava i norra Spanien. Nu kommer Emma dit, något Maria bävat för. Till en början är deras samvaro stel och obekväm, men successivt kommer minnena från barndomen ifatt dem, samtalen djupnar och till slut måste de prata om det onämnbara. Om den förlorade systern.
Nu har jag väl kommit en tredjedel in i boken och hittills tycker jag att den är bra. Jag känner igen mig mycket i Maria och är väldigt nyfiken på att veta mer om deras mamma som hela tiden finns som en skugga i bakgrunden. Vilken roll har hon spelat i familjedramat? Återkommer med en recension!
