Trots allt fruktansvärt som händer med skogsbränder, evakueringar och nödslakt av boskap ska vi nu ägna en stund åt yta. I torsdags unnade jag mig nämligen min typ första manikyr någonsin. Ja, jag vet … men jag har liksom aldrig förstått grejen med att sitta och fixa med naglarna. Jag tycker absolut att det är jättesnyggt med välskötta naglar, men när ska man hinna med sånt? Och vem har råd att gå på salong stup i ett, inte jag i alla fall. Dessutom sliter golfspel och mitt ständiga knappande på datorn hårt på naglarna plus att de växer så snabbt så då är det enklare att bara klippa dem kort.
Jag kan visserligen ha gjort en manikyr när hela familjen var i Los Angeles i slutet av åttiotalet men det är jag för gammal för att minnas, haha! I alla fall, i torsdags tänkte jag att nu kunde det vara dags att lyxa till sig med att få naglarna fixade på salong. Inte på något fancy ställe utan ett sådant där hål i väggen. Någon måtta får det ändå vara, tänkte Fröken Spara i mig.
Bestämde mig för en kolabrun nyans men var tvungen att slänga in en klick ljusblått också. Bara för att. Nagellacken var från OPI och färgerna hette Sailing & Nailing och Sweet Carmel Sunday. Visst blev det snyggt?
Och ja, jag har fortfarande rattmuff på. Frågor på det?
