Det är Fars dag, dagen då vi firar våra pappor. Jag hade planerat att överraska min pappa med en välkommen hem-tårta. Nu blev det inte så. Ingenting blev som vi hade trott.
Det har gått nio dagar sedan pappa dog och jag saknar honom så att jag håller på att gå åt. Det spelar ingen roll hur gammal man är, man är ändå bara ett barn. Någons dotter, någons son. Jag var min pappas dotter. Nej, förlåt, jag ÄR min pappas dotter. Jag har alltid och kommer alltid att vara min pappas dotter. En Larsdotter.
Vi hade ett sånt speciellt band, pappa och jag, och vi var så lika i hur vi tänkte. Min starka, fina, kloka pappa som alltid ställde upp, som var den jag gick till när jag behövde prata, få vägledning eller bara hjälp med bilen. Alltid så engagerad, alltid på gott humör och med en unik förmåga att se det komiska i olika företeelser. Han tog plats i rummet men aldrig på bekostnad av någon annan. Kunde alltid se och lyfta fram de positiva sidorna hos andra, även om det var människor han inte hade någon direkt relation till. Satte alltid mig och mina bröders och deras barns behov före sina egna.
Hur kunde det gå så fel? Ena veckan talade vi om utskrivning från sjukhuset, veckan därpå gick allt åt helvete. Bara tanken att inte längre kunna ringa honom gör att det knyter sig i mig.
Jag har så många fantastiska minnen av pappa och jag är så rädd att jag ska förlora dem, glömma dem. Att tiden ska slipa bort detaljerna så att minnena blir som solblekta vykort.
Jag kan känna en sorg över att livet är ändligt och nästan se mig omkring med förfäran när jag inser att det bara är detta, det är inte mer. Det är inte bara sorgen till pappa som gör ont utan sorgen efter det förgångna, efter en tid eller ögonblick som aldrig kommer igen.
Ett sådant ögonblick som jag för alltid kommer att bära med mig är från en av våra fisketurer, en höstmorgon hos min morbror utanför Jönköping då vi rodde ut på Tenhultasjön. Jag vill gärna dela med mig av det minnet för det berättar väldigt mycket om vilken enastående fantastisk pappa jag har. Var så goda.
Pappas öga
Vi sitter i den gamla ekan. Pappa och jag. Det är tidigt, tidigt och morgondimman har ännu inte hunnit lätta.
Jag fryser lite grann, och är faktiskt rätt glad över att pappa insisterade på flytväst. Trots att den är fulorange och jättetöntig värmer den skönt. På fötterna har jag morfars gamla stövlar. De är alldeles för stora förstås, men med två par sockar funkar de ganska bra ändå.
Det är helt tyst omkring oss. Stilla, vinden vilar. De sista avvaktande fåglarna som ännu inte hunnit lämna för resan söderut har knappt vaknat, så tidigt är det.
Ekans för skär genom den stålblanka vattenytan. Ljudlöst, som en vass kniv genom smör. Det enda som hörs är det svaga knirket från årornas gnidning mot tullarna och vattendropparna som rinner av när årbladen lyfts för vila och sakta sänks igen.
Skvittrrr … Skvittrrr … Skvittrrr …
De små dropparna bildar ringar på den spegelblanka vattenytan, de blir större och större ända tills de helt försvinner och blir ett med resten av sjön.
Pappa ror. Jag sitter längst fram i fören som jag brukar. Min haka vilar mot underarmen på relingen och jag spanar ut i dimman. Där ute finns något stort att hämta. Det pirrar i kroppen och jag tänker att jag aldrig vill vara någon annanstans än just nu.
På durken ligger redan den första fångsten och skvalpar i lite regnvatten. Ett par mörtar och några små abborrar. Nackade, med de blottade gälarna uppspärrade likt näsborrarna på en skrämd hingst. Men ändå, helt i frid. Några blodsträngar från fiskarna sprider sig i vattnet på båtens botten.
Pappa slutar ro och lägger upp årorna att vila mot aktertoften. Vi glider tyst en bit innan farten tar slut och ekan stannar till.
Pappa lyfter fram den öppna glasburken med agnet, men han tar inte upp någon mask. I stället skruvar han på det spikhålade plåtlocket igen och ler.
– Nu förstår du, ska vi locka med något alldeles extra. Vad tror du storgäddan vill ha till frukost?
Han blinkar finurligt åt mig.
Jag tittar på honom och skakar fundersamt på huvudet. Vad vet jag? Mask brukar ju fungera bra.
Pappa tar upp en av de silverglänsande mörtarna från durken. Med ett vant grepp vrider han ur ögat ur den nyss levande fisken. Sedan tar han fram metspöet och agnar kroken.
Ögat hänger där och dinglar. Det är ett vackert öga, alldeles blankt och klart. Det ser sig om nästan lite förvånat tycker jag.
Pappa sänker ner kroken i vattnet och jag ser hur ögat försvinner i mörkret. Längre och längre ner sjunker det tills jag inte längre kan följa det med blicken.
Det rödvita flötet lägger sig till vila på den stilla vattenytan.
Jag tar fram en smörgås ur korgen vi har med och tar en tugga. Pillar bort ett silverglänsande fiskfjäll som envisas med att fastna på osten. Jag ser ut över relingen ner i vattnet, och jag tänker på ögat där nere i mörkret, som måste blänka precis som ett litet smycke. Undrar vad det ser?
Kanske ser det gäddan som ligger och lurar någonstans i den bottenlösa sjön. Kanske ser det allt liv som finns. Kanske ser pappas öga precis hur allting är.
Jag vänder mig om och ser på min pappa och blir alldeles varm inombords. Egentligen gör det inte så mycket om vi inte får någon mer fisk. Det räcker om vi bara sitter här, utan att säga något. Pappa och jag. Och ett vakande öga.
Det räcker mer än nog.
