I morse var jag uppe tidigt för att köra ett hårt styrkepass i gymmet. Jag sov dåligt i natt igen, låg och vände och vred mig länge innan jag kunde somna och vaknade sedan flera gånger. Så jag kände att jag behövde en riktig genomkörare och bara släppa alla tankar för en stund.
Nu sitter jag och rensar bland dokumenten i både dator och pärmar och upptäcker att jag faktiskt skrivit en himla massa genom åren. Den här novelletten skrev jag till min pappa för ungefär tio år sedan. Som ni kanske har förstått betyder min pappa så oerhört mycket för mig. Det är tufft att hantera att han är svårt sjuk och se honom sakta tyna bort. Min fina, starka, kloka pappa. Nu när jag läser texten jag skrev så inser jag vad han har betytt för mig ända sedan jag var liten. Han har lärt mig så oerhört mycket genom livet, alltid trott på mig, peppat mig när det har varit jobbigt, ifrågasatt mig när jag har behövt det, funnits där när jag behövt prata och hängt med på diverse upptåg. Det var faktiskt han som fick mig att börja spela golf en gång i tiden.
Jag har så många fantastiska minnen tillsammans med honom – bland annat det här tillfället som jag ville dela med mig av till er. Tack pappa, för att du hjälpt mig att bli den jag är!
Pappas öga
Vi sitter i den gamla ekan. Pappa och jag. Det är tidigt, tidigt och morgondimman har ännu inte hunnit lätta.
Jag fryser lite grann, och är faktiskt rätt glad över att pappa insisterade på flytväst. Trots att den är fulorange och jättetöntig värmer den skönt. På fötterna har jag morfars gamla stövlar. De är alldeles för stora förstås, men med två par sockar funkar de ganska bra ändå.
Det är helt tyst omkring oss. Stilla, vinden vilar. De sista avvaktande fåglarna som ännu inte hunnit lämna för resan söderut har knappt vaknat, så tidigt är det.
Ekans för skär genom den stålblanka vattenytan. Ljudlöst, som en vass kniv genom smör. Det enda som hörs är det svaga knirket från årornas gnidning mot tullarna och vattendropparna som rinner av när årbladen lyfts för vila och sakta sänks igen.
Skvittrrr … Skvittrrr … Skvittrrr …
De små dropparna bildar ringar på den spegelblanka vattenytan, de blir större och större ända tills de helt försvinner och blir ett med resten av sjön.
Pappa ror. Jag sitter längst fram i fören som jag brukar. Min haka vilar mot underarmen på relingen och jag spanar ut i dimman. Där ute finns något stort att hämta. Det pirrar i kroppen och jag tänker att jag aldrig vill vara någon annanstans än just nu.
På durken ligger redan den första fångsten och skvalpar i lite regnvatten. Ett par mörtar och några små abborrar. Nackade, med de blottade gälarna uppspärrade likt näsborrarna på en skrämd hingst. Men ändå, helt i frid. Några blodsträngar från fiskarna sprider sig i vattnet på båtens botten.
Pappa slutar ro och lägger upp årorna att vila mot aktertoften. Vi glider tyst en bit innan farten tar slut och ekan stannar till.
Pappa lyfter fram den öppna glasburken med agnet, men han tar inte upp någon mask. I stället skruvar han på det spikhålade plåtlocket igen och ler.
– Nu förstår du, ska vi locka med något alldeles extra. Vad tror du storgäddan vill ha till frukost?
Han blinkar finurligt åt mig.
Jag tittar på honom och skakar fundersamt på huvudet. Vad vet jag? Mask brukar ju fungera bra.
Pappa tar upp en av de silverglänsande mörtarna från durken. Med ett vant grepp vrider han ur ögat ur den nyss levande fisken. Sedan tar han fram metspöet och agnar kroken.
Ögat hänger där och dinglar. Det är ett vackert öga, alldeles blankt och klart. Det ser sig om nästan lite förvånat tycker jag.
Pappa sänker ner kroken i vattnet och jag ser hur ögat försvinner i mörkret. Längre och längre ner sjunker det tills jag inte längre kan följa det med blicken.
Det rödvita flötet lägger sig till vila på den stilla vattenytan.
Jag tar fram en smörgås ur korgen vi har med och tar en tugga. Pillar bort ett silverglänsande fiskfjäll som envisas med att fastna på osten. Jag ser ut över relingen ner i vattnet, och jag tänker på ögat där nere i mörkret, som måste blänka precis som ett litet smycke. Undrar vad det ser?
Kanske ser det gäddan som ligger och lurar någonstans i den bottenlösa sjön. Kanske ser det allt liv som finns. Kanske ser pappas öga precis hur allting är.
Jag vänder mig om och ser på min pappa och blir alldeles varm inombords. Egentligen gör det inte så mycket om vi inte får någon mer fisk. Det räcker om vi bara sitter här, utan att säga något. Pappa och jag. Och ett vakande öga. Det räcker mer än nog.
