Vi måste prata om det här med stil. Jag har på allvar reflekterat kring stil och vad det är, för begreppet som sådant är väldigt diffust. Min uppfattning är att stil inte enbart är synonymt med hur någon klär sig. Stil är mångbottnat och så mycket mer än bara mode. Det är personlighet, beteende och sättet att förhålla sig till sig själv och sin samtid. Mode speglar en grupp, det är objektivt och förändras ständigt. Stil är personligt, subjektivt, styrs mycket av känslor och håller över tid.
Jag vet inte vilken min stil är, eller ens om jag har någon. Jag har klätt mig likadant sedan jag var i övre tonåren och det är snarare så att min stil är en icke-stil. Jag har helt fastnat i jeans- och toppträsket. Viljan att förändra finns där, men något håller mig tillbaka. Medan jag ser andra kvinnor och män på stan kunna ”slänga på sig något” med extrem fingertoppskänsla och se helt fantastiska ut, så är det sällan jag känner mig snyggt klädd, och definitivt inte att min klädsel reflekterar min personlighet.
Egentligen vet jag att jag att min garderob innehåller en del fina köp men jag kan inte se det, än mindre kombinera ihop plagg. Allt ter sig grått och trist och den senaste tiden har jag knappast känt någon större upphetsning av att titta in i garderoben. Likadant är det när jag lägger några timmar på stan för att scanna av butikerna. Jag tycker kläder ser jättefina ut på galgen men sen när jag provar dem känns det bara fel. Dessutom har jag rätt långt till köpbeslut. Från det att jag sett något på en galge till dess att plagget fått följa med mig hem kan det ha gått flera veckor av fingrande, tvekande och funderande. Ska jag verkligen köpa den här? Jag har knappast svart bälte i shopping, haha! Och så slutar det med ”uniformen” jeans och tröja, jeans och tröja …
Endast vid några få tillfällen tycker jag att jag lyckas och går hemifrån med självsäkra steg, utan att jag för den sakens skull har på mig några dyra designerplagg eller statement pieces. Men jag känner mig välklädd, stolt, glad, levande. Den här looken i vitt, blått och mörkbrunt som jag fick på mig i förra veckan var ett av de tillfällena då jag kände att kläderna reflekterade i alla fall en del av vem jag är som person.
Hobbypsykologen i mig säger att hela stilproblematiken – ni hör ju, jag till och med kallar det problematik när mode borde vara kul – bottnar i en vilsenhet på ett större plan. Jag har varit väldigt vilsen i mig själv och gått igenom några tuffa år (ska berätta mer om det vid ett annat tillfälle) så det kanske inte är så konstigt att när jag nu börjat göra stora förändringar i livet och pusselbitarna faller på plats en efter en, så måste jag även ta itu med utsidan. För att kunna bli hel.
Jag vill gärna särskilja mig från massan och våga sticka ut på ett egensinnigt sätt, men samtidigt ha möjlighet smälta in så att jag kan ställa mig vid sidan om och betrakta. Jag skulle vilja nå dit, men jag är inte där. Istället har jag ungefär samma kläder på mig jämt. Bekvämt och praktiskt, visst, men också fegt och vansinnigt tråkigt.
Så jag har bestämt mig för att 2017 ska bli året då jag satsar fullt ut på mig själv och utmanar mig själv på alla plan, både karriärmässigt med Sweet spot stories, med bloggen och stilmässigt. En mer personligt sanningsenlig och uppdaterad look är en viktig nyckel i att bli den jag är innerst inne. Nu har startskottet gått – denimskjortan jag köpte häromdagen är första steget till min stilmässiga förändring. Ni kommer att få se massor av bilder framöver här på bloggen, även om jag inte är helt bekväm med att visa upp mig på det sättet. Men genom att fotografera mina outfits hoppas jag kunna åskådliggöra för mig själv hur jag faktiskt klär mig och pusha mig själv till att våga lite mer och också se förändringarna över tid. För tusan, det är ju bara kläder, eller hur? Stil och mode ska vara kul!
