I lördags när jag var i stan en sväng och umgicks med mig själv på en uteservering och kände att livet ändå är rätt underbart, satt jag och läste Svenska Dagbladet. Jag fastnade för en artikel om hur ett vackert ord kan bli en förolämpning (här!). I det här fallet handlade det om hur ordet snöflinga, som hamnade på andra plats när SvD:s läsare 2015 skulle kora svenskans vackraste ord, hade ”kapats” av Trumpanhängare i USA och där ”snowflake” nu används som ett skällsord för att förödmjuka politiska motståndare.
Jag är en verbal person och har alltid älskat att leka med ord, allra mest det skrivna. Vilka som är ens favoritord kan skifta genom åren lite beroende på var man befinner sig i livet. Det är heller inte lätt att försöka välja det absolut vackraste ordet man vet.
Det som är så intressant är hur olika vi tolkar ord. Små ord kan vara laddade med stor sprängkraft. Stora ord kan vittna om skörhet och sorg. Ett ord som någon annan tycker är det absolut finaste har kanske för mig negativa associationer. Sedan finns det ord som bara är lättjefulla och leklystna. Såna gillar jag.
Efter att ha läst artikeln satt jag länge och tänkte på vilket ord som är mitt allra vackraste i det svenska språket. Det tog en stunds funderande innan jag kom på det: Vemod.
Vemod, för att det är ett ord som inrymmer så mycket av den svenska folksjälen som jag så väl kan identifiera mig med. Ett ord som på samma gång är lika vackert som det är sprött. Ett ord som kanske inte så många användningsområden men använt i rätt sammanhang är så exakt och inbegriper så mycket känslor.
Vemod.
Vilket är ditt vackraste ord?
