Med spackelskrapan som sitt främsta redskap vill hon berätta om livets resa. Inspirationen kommer många gånger från det självupplevda, och genom att vara i ständig rörelse såväl fysiskt som intellektuellt. För konstnären Caroline Freudenthal är skapandet och det kreativa uttrycket en nödvändighet för livet självt.

Att ägna sig åt konstnärligt skapande fascinerar mig och jag har alltid önskat att jag vore duktig på att teckna eller måla. För mig har kreativiteten i stället hittat sin väg genom skrivandet, men jag är så imponerad av talangfulla konstnärer som berättar genom sina tavlor, fotografier, skulpturer eller vilken genre de nu verkar inom. Konstnärer som Caroline Freudenthal. Vi träffades första gången under 1990-talet när vi båda arbetade på Ericsson. Sedan skildes våra vägar åt, men så av en slump stötte vi på varandra för något år sedan. Då hade Caroline inte bara gått vidare i yrkeslivet utan också hittat sitt kreativa uttryck genom abstrakt måleri.

– Konsten har vuxit fram som en hobby och blivit en allt viktigare del av mitt liv. Jag började måla när jag var runt 40 då jag kom ner till Öland första gången 2001 och gick en kurs som öppnade upp min kreativitet. Innan dess hade jag alltid haft en längtan att uttrycka mig med färg och form men inte riktigt hittat dit. I samma veva pluggade jag jungiansk psykologi på deltid och CG Jungs tankar om alkemi som psykologi och processerna att transformera bly till guld blev också en trigger att börja skapa. Sedan dess det varit en fantastisk resa. Att vara ute i livet ger mycket inspiration till konsten och vice versa. Det är ett spännande växelbruk där det ena ger input till det andra, säger Caroline.

Sedan vi återfick kontakten har jag hunnit se tre utställningar hon haft. Allra senast var det “Madame Butterfly”, en utställning med ett tjugotal verk på Ling Long och Story Hotel i Stockholm. Tavlorna som visas på Story Hotel hänger våren ut och det är också där vi träffas för intervjun, i rum 311 som hotellet lånat ut till oss och där två av Carolines tavlor även hänger.

Temat i ”Madame Butterfly”, en opera av Puccini som bygger på en novell av John Luther Long, kom till Caroline efter arbetet med sin förra utställning i höstas.

– Tavlan ”Madame Butterfly” ingick i min utställning ”Renaissance” på Volvo Studio Stockholm i slutet av förra året. Tavlan kom till efter att jag länge funderat på hur jag skulle gestalta känslan av obesvarad kärlek och att bli övergiven med all den sorg det kan innebära, i konstnärlig form. Madame Butterfly blev för mig en personifiering av detta och en persona som representerar kvinnor som lider för kärleken. En av mina främsta konstnärliga förebilder är mexikanska surrealistmålaren Frida Kahlo, även hon en ”Madame Butterfly” som led för kärleken. Det som var spännande i processen med skapandet av ”Madame Butterfly”-tavlan var att slutresultatet på duken blev ett verk fullt av optimism och livsglädje—en hyllning till livet. Med denna tavla som ”ledmotiv” blev det ett naturligt nästa steg att kalla utställningen på Ling Long och Story Hotel för ”Madame Butterfly”, då jag kunde utforska detta tema vidare tillsammans med de andra verk som ingick i den utställningen.

Arbetar du alltid utifrån ett tema?

– Ja, i princip. Jag vill att besökare på mina utställningar ska få en helhetsupplevelse, att temat ska genomsyra hela utställningen från lokal och informationsmaterial, till inbjudan och utsmyckning. Jag själv gestaltar ofta mitt eget tema utifrån min konst på fotografiet i inbjudan till utställningarna. När jag målar och planerar en utställning kan jag antingen ha specifika teman i åtanke som jag vill utforska, eller som i ”Madame Butterfly” ett tema som växer fram utifrån något. När jag ska börja med en ny tavla har jag oftast titeln på tavlan klar innan jag ens vet vad jag ska måla.

Berätta om teknikerna du arbetar i!

– Jag målar abstrakt och framförallt i akryl men även med bläck och viss mån med tempera. Jag använder mycket sällan pensel utan i stället en skrapa eller sprayflaska eller händerna. Det har vuxit fram så. I början var det väldigt mycket spackelskrapa och med åren har det uttrycket frigjorts mer och mer. Jag har även testat andra uttrycksformer som skulptur, vilket var jätteroligt. Så det är kanske något jag kommer att utforska framöver.

Ett mångkulturellt perspektiv

Konsten är vår samtidsspegel. Inom konsten möter vi uttryck och fenomen som berättar om tiden vi lever i – och också om vart vi är på väg. Under senare år har intresset för konst ökat i Sverige. Det märks bland annat på en växande betydelse för auktionshus, etableringen av privata konsthallar och nya digitala lösningar. Den svenska konstbranschen har också anpassat sig till internationella spelregler och blivit mer professionell. Kvinnor bryter ny mark som konstnärer där många av dem får allt större uppmärksamhet – en av dem är Caroline.

Född i Stourbridge i Worcestershire i England till svenska föräldrar kom det mångkulturella perspektivet tidigt in i Carolines liv. Då hennes pappa var stationerad utomlands på grund av sitt arbete, flyttade familjen runt mellan England, Sverige och Mexiko och att växa upp med flera kulturer har definitivt präglat henne, säger hon.

– Vi kom hem till Sandviken från Mexiko 1976. Jag var då 14 ½ år och det var en stor omställning för mig. Så småningom hittade jag min plats, men jag har alltid känt att jag inte varit 100 procent svensk. Det finns en hel del engelskt och en del Latina i mig också.

Att få arbeta för FN i New York var en av hennes drömmar.

– Det är något jag fortfarande strävar efter och som står på min Bucket List. För ett antal år sedan hade jag en utställning i New York på ett galleri på Madison Avenue och ett flertal av verken som ställdes ut där hänger nu på Save the Children International’s FN kontor vid UN Plaza, vilket är väldigt roligt. Jag tror att det där mångkulturella perspektivet jag fick under min uppväxt har varit viktigt för mig, både professionellt i mitt arbete och för mitt kreativa skapande.

Karriären tog i stället fart inom global pr och kommunikation, vilket är varifrån jag känner Caroline. För även om hon beskriver sitt måleri som ett sätt att leva så är konsten än så länge inte något hon livnär sig på. Och det finns det en tydlig gräns mellan konstnärskapet och arbetslivet.

– Jag målar när jag är nere på Öland på somrarna. När jag kommer dit är jag jätteladdad med idéer och tankar att få komma igång och vara produktiv. Resten av året jobbar jag och har ofta rest en del i arbetet. Jag Ägnar mig åt skrivande också. Det kräver väldigt mycket att hålla på med måleriet så för mig funkar det här upplägget bra.

Vad drivs du av?

– För mig har disciplinen varit väldigt viktig, att avsluta det man har påbörjat. Man kan ha hur många bra idéer som helst men utan disciplinen att genomföra dem blir det ingenting. I och med att jag bara håller på med konsten på somrarna så blir det också väldig fokuserat och jag kan vara extremt produktiv. En sommar målade jag 50 tavlor! Ibland kan det vara snabba processer, medan vissa tavlor får växa fram under flera säsonger.

Hur känns det att något som du arbetat med länge och som kommer inifrån dig, ska bedömas av andra?

– Det är alltid nervöst. Framförallt tanken att man ska släppa ifrån sig en tavla som har en stark känslomässig betydelse. Men jag har lärt mig att hantera att bli bedömd och att de tavlor jag inte vill släppa ifrån mig behåller jag. Att hantera att bli bedömd ingår ju i detta, det gäller alla människor som uttrycker sig kreativt på något sätt. Flera av de som såg ”Renaissance” och ”Madame Butterfly”-utställningarna har hört av sig och berättat att de blev starkt berörda, vilket var väldigt roligt. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför det.

Tror du att folk generellt är rädda för att inte förstå konst?

– Kanske är det så för vissa. För mig handlar konst om känslor, och att känna något när man tittar på en tavla är varken rätt eller fel. Det är upp till varje betraktare att hitta sin utgångspunkt. Alla kan uppskatta konst på ett eller annat sätt. Att sedan förstå andras tolkningar av den är en annan sak.

 

Ett nytt konstnärligt projekt

Många som arbetar kreativt beskriver ofta sin arbetsprocess som att de går upp helt och hållet i sina projekt. Så är det också för Caroline. Att vara uppslukad av en kreativ process så att tid och rum försvinner är en fantastisk känsla, menar hon. Men även hela processen att planera ett tema och en utställning och allt som kommer med är en del av skapandet.

Carolines planer för nya konstnärliga projekt framöver har precis som för alla oss andra fått sättas på paus på grund av pandemin. Men tavlorna på Story Hotel i Stockholm kommer att hänga kvar under våren och vissa av hennes verk kommer också att kunna ses på Story Hotel i Sundbyberg framöver.

– Jag har en separatutställning på ett galleri på Söder planerad i oktober. Sedan kommer jag att utveckla ett nytt kreativt projekt framöver som inkluderar både målning och skrivande. Det känns både spännande och nervöst, framförallt spännande. Jag vet åt vilket håll jag vill gå. Och i sommar ska jag förstås till Öland igen för att måla.

Vad ägnar du dig mer åt när du inte arbetar; vilka är dina intressen?

– Jag har ju lagt upp mitt liv så att jag jobbar och skriver under året och målar på semestern. Jag tycker också mycket om inredning och vill ha tid för träning och ett socialt liv med släkt och vänner. Sedan läser jag massor. Jag är fascinerad av historisk fiktion och slukar böcker om Tudor-eran. Författaren Philippa Gregory har bland annat skrivit om Henrik VIII:s sex fruar ur kvinnornas perspektiv, vilket är jättespännande. Ett läsprojekt just nu är Andrzej Sapkowskis fantasy-serie med totalt åtta böcker, som inspirerat Netflix-serien ”The Witcher”.

Apropå kvinnors perspektiv, du har en fantastisk klädstil. Vad säger den om dig?

– Men tack! Min stil har varierat mycket under åren beroende på vilken fas i livet jag befunnit mig. De senaste åren har det varit väldigt många klänningar av olika slag, ett fantastiskt plagg som är enkelt att ta på sig, bekvämt och snyggt. Det finns väldigt mycket som talar för klänningen. Bara att ta på ett par boots eller klackar till och så är man klar. Färgmässigt har det varit mycket svart men även där har det blivit mer mönstrat och mer färg.

Hur pass intresserad är du av mode?

– Min mamma var väldigt parant men hon följde inte modet och det gör inte jag riktigt heller. Hon var alltid stilfullt klädd så mitt intresse har jag absolut fått av henne. Jag är intresserad inte bara av kläderna i sig utan också det estetiska uttrycket av färg och form och hur det sätts ihop. Jag kan bli väldigt inspirerad av mode i min konst.

Vad har varit det senaste tillskottet i garderoben?

– Det är tre plagg. Dels en lång svart tunikaklänning av märket Me369. De gör coola långa böljande tunikor, oftast med en brodyr på. Sedan en maxiklänning från Weekday i svart slinkigt material. Det tredje är faktiskt också en klänning, från Mad Elf Art, Madeleine Elfstrands märke Pure Madeleine. Hon har många fina och kvinnliga saker och det här är en figursydd maxiklänning i ormskinnsmönstrat siden i en otroligt sinnrik modell som gör att den passar alla kroppsformer. Det där med att hitta sin stil är en mognadsprocess. Visst, det är intressant att titta på trender men jag följer dem inte alltid utan tar till mig det som appellerar mig. Jag gillar också vintage och att blanda gammalt och nytt.

Caroline Freudenthals bästa tips till dig som vill utforska ditt konstnärskap

  • Tro på dig själv och ditt eget personliga uttryck och kreativa drivkraft.
  • Ta till dig konstruktiv feedback men låt dig inte nedslås av negativ kritik.
  • Ge inte upp om saker tar tid. Vissa saker behöver mogna och ta tid innan de kommer in i rätt sammanhang.

 

Foto: Sean Lewthwaite