Låt oss resa tillbaka i tiden till början av nittiotalet. Jag var dryga tjugo och en fullständig gröngöling på det här med golf. Så här i efterhand vet jag inte varför jag över huvud taget började med golf. Hela familjen spelade visserligen men jag tyckte det verkade urtråkigt att i timmar knata runt på en gräsmatta med klubba och boll utan att det egentligen hände någonting. Fjantigt, helt enkelt.
Mina fördomar besannades då pappa en dag köpte röda äppelknyckarbyxor och knähöga argyle-mönstrade strumpor. Och en matchande gubbkeps på det! Att jag själv något år senare skulle skaffa mig likadana knickers (ja jag vet, men det var hett då!) fanns liksom inte på kartan. Idrottsintresserad var och är jag i högsta grad, men min ambivalenta inställning till golf med sin – enligt mig – stundtals stela etikett gjorde mig närmast anti.
Och alla dessa prylar som folk med uppenbara nördtendenser skaffade sig, vad skulle de vara bra för, egentligen?
En dag beslutade jag mig ändå för att prova. Och fastnade.
Jag upptäckte att golf hade så många olika sidor och för mig var det nog i variationen tjusningen låg. Den blandade godispåsen. Svängningarna mellan hopp och förtvivlan, mellan tillfredsställelse och missnöje, mellan lek och allvar.
Mina mina första stapplande nybörjarsteg tog jag på Lindö i Vallentuna där jag fortfarande är medlem. Då var den en fristående ideell klubb med en härlig klubbkänsla. Jag kunde ofta dra dit för att skrota runt en stund på putting green, bara för att det kändes så skönt. Sedan dess har jag alltid trivs väldigt bra i golfsammanhang, känt mig hemma i den positiva, lekfulla atmosfären.
Under några år bodde jag faktiskt ute på säteriet som ligger intill banan med min dåvarande kille. Man kan se några av husen på den här bilden från hål 9, ett av mina favorithål. Fast jag bodde i ett stort rött trähus som ligger gömt bakom träden. Visste ni förresten att det var på Lindö som Gustav III:s baneman Anckarström bodde? Lite kul, ändå.
Nu är jag förstås part i målet men jag tycker att Lindö är en riktigt trevlig golfbana med lagom mycket utmaningar och naturen runt omkring med skog och åkrar är så rogivande. Fast ska sanningen fram har jag inte spelat där på väldigt länge. Det har liksom inte funnits tid eller lust att spela golf alls det senaste året och med facit i hand förstår ni säkert varför. Men golf är bra på så sätt, att oavsett om man tar en paus under några år för att ens livssituation inte tillåter det eller för att intresset svalnat, så kan man alltid komma tillbaka till golfen om och när man vill.
Så, vi får väl se hur det blir nästa år, om jag blir sugen på att komma igång igen. Om inte annat så är miljön ute på Lindö jättemysig även för den som inte spelar golf. Åk dit och ät lunch vetja. Restaurangen i klubbhuset har öppet om och de serverar också julbord!
Bilderna kommer från Golfstar.
