Hej torsdag!

Hur mår ni i dag? Jag mår bara fint, hade ett bra möte i går med en potentiell återförsäljare för akenbergs räkning och i dag ska vi fortsätta slipa på detaljerna i webbshopen inför lanseringen. Det känns så spännande!

När jag häromkvällen gick igenom allt som hänt de senaste två åren slog det mig vilka stora steg jag tagit, och att jag det här året vill fortsätta att fokusera på saker som gör mig glad – och sluta göra saker som jag inte vill. Både när det gäller i det privata och mer jobbmässigt relaterade åtaganden har jag alltid varit rädd för att välja eftersom ett val samtidigt innebär att jag måste välja bort något annat. Men jag har blivit mycket bättre på att lyssna på magkänslan. Tackar jag ja till något ska det vara något som jag verkligen vill.

Något jag kommit på som gör mig lycklig är faktiskt att rida. När jag hoppar upp i sadeln så är jag hundra procent närvarande. Det är bara jag och hästen och nuet. Jag började rida när jag var runt åtta år och gick på ridskola fram tills jag var runt 22. Men sedan lade jag av, vet inte riktigt varför men det var väl för att golfen kom in i mitt liv och jag varken hade tid eller råd att syssla med båda två.

Efter att jag red när jag var på Gleneagles i höstas så inser jag hur mycket jag saknat det och jag är så sugen på att börja rida igen. Och jag är inte den enda som i vuxen ålder söker sig tillbaka till stallet. Trenden av återvändare är starkare än någonsin, vilket ju egentligen inte är så konstigt. Hästar gör någonting med människor. Känslan att kunna hantera en flera hundra kilo tung häst är svårslagen. Adrenalinrusningen under sporrsträck över stubbåkrar. Lugnet som infinner sig när man skrittar längs trolska skogsstigar. Frihetskänslan och den totala närvarande i stunden.

Något av det bästa med ridning är förstås, utöver själva samvaron med hästen, att man kan kombinera ridintresset med reslusten. Jag minns fortfarande alla de gånger jag åkte på ridläger som tonåring och hur roligt det var. Nu i vuxen ålder kan man ju sy ihop sin ridresa precis så som man vill ha den. Galoppera över irländska hedar, bli cowboy på en ranch i Montana, uppleva Afrikas vilda natur från hästryggen eller rida ädla Lusitanohästar under Portugals sol.

Portugal har seglat upp på min reseönskelista. Jag har aldrig varit där men alla vänner och bekanta som har det talar så varmt om Portugal, det behagliga klimatet, naturen, historian, maten och vinerna och en gästfrihet utöver det vanliga. Dessutom satsar man mycket på modern ekoturism vilket ligger mig varmt om hjärtat och många gamla gårdar rustas nu upp och förvaltas med stor respekt för miljön.

Jag har luskat lite och i Portugals eviga solskensregion Alentejo hittar man det bästa området för ridning. Bäst i den meningen att landskapet osar en själfull skönhet – tänk korkekar, vingårdar, grönskande olivlundar och guldgula vetefält. Området sträcker sig från atlantkusten till spanska gränsen, mellan Lissabon och Algarve, och är det mest pittoreska av alla. En bit öster om Lissabon ligger Monte Velho Equo Resort som är ett litet femstjärnigt boutiquehotell jag har hört mycket om. Bakom resorten står ägaren och arkitekten Diogo de Lima Mayer och den modernt sofistikerade interiören är signerad hans hustru Margarida.

På Monte Velho föder man upp den portugisiska Lusitanohästen, känd för sina karaktärsfulla rörelser och grace. Uppfödningen är liten men i gengäld extremt fokuserad på kvalitet. Här kan man som gäst ägna sig åt dressyr och hoppning och instruktörerna anpassar lektionerna till ens egen nivå. På ägorna finns en stor sandvolt och två arenor, inomhus och utomhus, men allra mysigast är det nog att rida ut i det underbara landskapet med slättmarker och grönskande olivlundar.

När man fått sadelvärk och vill ägna sig åt andra äventyr en stund så kan man som tur är kombinera ridningen med golf. Portugal är en stor golfnation och runt Lissabon finns ett tjugotal riktigt bra golfbanor.

Troia Golf Resort ligger på en halvö strax söder om Lissabon. Med Atlantens vågor och sanddynerna på ena sidan och floden Sado på den andra är platsen rätt unik. Banan är designad av legendaren Robert Trent Jones Sr. och ska vara en fascinerande utmaning.

Jag gillar ju banor där naturen fått styra layouten och de naturligt formade bunkrarna, sanddynerna och alla tallar gör att Troia ser väldigt vacker ut. Svårigheterna ligger väl i waste-områdena med sand och vinden från havet, men sånt kan ju också vara en extra krydda.

Även om jag kommer att hålla nere på resandet så vill jag ändå försöka komma iväg någonstans i vår och jag är helt klart lockad att åka hit. Perfekt att kunna kombinera med några nätter i Lissabon också med sin storstadspuls och vackra arkitektur.