Brrrr …. Ruskväder i morse. Hur mycket längtar man till våren nu? Och den är inte ens nära. Viss skillnad är det ändå i dagsljuset tycker jag. Plus 24 minuter om dagen här i Stockholm jämfört med förra veckan. Jag kan ändå inte låta bli att drömma mig fram mot sommaren och det tidiga morgonljuset. Tänk er en daggfrisk morgon, i tiden mellan hägg och syren då naturen är den allra skiraste, sköraste, och varje ögonblick kan sparas som ett snapshot i ens inre fotoalbum. Man vaknar tidigt, drar på sig löpskorna eller golfditon och ger sig ut.
Sådana morgnar är helt underbara att spela golf; ljuset, känslan i luften, förväntan. Man ställer sig på första tee, peggar upp och drar iväg. Och så bollflyktens sekunderlånga väntan som blir till minuter, till timmar, dagar, år, till en evighet medan man andäktigt klamrar sig fast vid hoppet, chansen att nå flaggan. Stunder då ruset far genom kroppen.
Jag minns en sådan morgon för många år sedan när jag spelade på Ombergs Golf Resort med min dåvarande kille. Runt Vättern finns många fina banor och Omberg är en av de bästa tycker jag – från hed och skog till fina hål invid Vätterns östra strand. Pappa hade också den som en av sina favoriter men tyvärr hann vi aldrig spela den tillsammans. Jag och min kille var på väg söderut mot Skåne men skulle bo över en natt i Jönköping och då passade vi på att spela där. Minns inte hur det gick men att banan var så fin (i design av Bengt Lorichs och Pierre Fulke om någon undrar).
Höjdarhålet är det långa 14:e, Ombergs signaturhål. Så otroligt vackert och instagramvänligt, kan nog vara det vackraste golfhålet i hela Sverige. Och så de vidunderliga solnedgångarna över det vackra landskapet och vyn över Vättern – gör verkligen inte ont.
