Helkittad från topp till tå i Massimo Dutti, förutom jeansen. Rocken och skorna kommer från deras AW18 kollektion.
A september to remember.
Snart lämnar vi månad 9 bakom oss. Tiden går så oerhört fort – och dessutom accelererar den. Varför är det så? Jag hinner inte med! Inte för att jag tycker det är jobbigt att bli äldre, eller jo, det är ju inte jätteroligt förstås men det är snarare för att jag känner att jag har så mycket kvar jag vill göra och hinna med. Nu är jag ju inte lastgammal men ändå.
Ser jag ett år tillbaka så har otroligt mycket hänt i mitt liv. Det är som att allt jag lärt mig och upplevt fram tills för ett år sedan bara varit en förberedelse inför de möjligheter som nu öppnat upp sig. Och när så sker kan mycket gott (och superspännande!) ske.
Det som är skönt med att ha blivit äldre är erfarenheten jag nu kan luta mot emot. Jag är mycket modigare i mig själv i dag och tar inte saker och ting så personligt längre. Det är så lätt att tänka att man måste bevisa för sig själv och andra att man duger, men ju äldre jag blir desto mindre viktigt är andras åsikter om mig. Jag känner mig friare och kan förmedla den jag är och det jag står för utan att vara orolig för vad andra ska tycka.
Det gäller också min klädstil. De av er som har följt mig ett tag vet att jag varit rätt vilsen genom åren med vem jag är stilmässigt. Men nu kan till och med jag se att någonting har hänt. Det känns som att jag börjat hitta hem – och det är jäkligt kul. Det är till och med så att jag kan ta mig på en typisk Jenny-outfit och gå ut och tycka att jag ser rätt snygg ut och det gjorde jag aldrig förut. Jag tror till och med att det märks på min hållning och på hur jag möter andra människors blick, att jag faktiskt har en aktning för mig själv och inte längre trycker ner den personen.
Jaja, det var dagens filosofiska femminutare. Nu måste jag suga tag i en artikel jag vill få klar innan helgen så vi hörs imorgon helt enkelt, tjipp!
