Måndag igen och veckan rivstartar med fyra möten på raken vilket innebär minimalt med tid att faktiskt jobba. Ni gissar rätt, jag är ingen mötesfantast och tycker ofta att möten hålls av ren slentrian utan att det finns någon riktig agenda eller att man inte vet vad som förväntas av en, vad mötet faktiskt ska leda till. Många gånger upplever jag att möten är onödiga tidstjuvar och inte särskilt effektiva, vilket är synd på många sätt. Nåväl, dagens sista möte hos Storyfire är i alla fall ett riktigt roligt ett som jag ser fram emot!
Sedan tuggar veckan på, som de ju brukar. På onsdag ska jag besiktiga bilen, fingers crossed … På torsdag är jag inbjuden på ett kul event, och på fredag ska jag till min terapeut igen innan det blir middag på stan med mamma som jag har bjudit ut. Vi skulle egentligen ha gått till Lisa Elmqvist i Östermalmshallen redan för två veckor sedan men det blev tyvärr inställt lite hastigt och o-lustigt, men nu så!
Veckans topp:
Torsdagens afternoon tea med de här härliga och stilsäkra kvinnorna. Det ska bli så kul att träffa dem och en massa andra powerkvinnor och -tjejer och dricka te i Rörstrands showroom. Jag ska frossa i snittar och nya kontakter, spana trender och förstås slicka i mig stylingknep för både garderoben och det dukade bordet.
Veckans dal:
Att tvingas välja mellan mamma och pappa. Båda två har blivit gamla på väldigt kort tid. Medan mamma är hemma och behöver hjälp med det mesta eftersom hon både har svårt att gå, har problem med minnet och bär på en stor oro, så ligger pappa på sjukhus sedan länge och har en lång rehabilitering framför sig innan han får komma hem igen. Däremellan står jag och kämpar för att hinna med att besöka och hjälpa dem båda två så ofta jag bara kan, samtidigt som jag ska försöka att leva mitt liv. Jag kan ju inte leva någon annans. Men som situationen är så har jag satt mig själv lite on hold även om jag vet att jag inte ska det eftersom det hindrar mig att komma vidare i den förändringsprocess jag själv befinner mig i. Det är svårt. Jag vet att jag inte är mer än människa men jag känner mig så otillräcklig. I stunder upplever jag att jag nästan blir elak eller i alla fall låter arg, mest mot mamma, men det är av ren frustration. Och då kommer skammen och skulden direkt.
