Det har gått en vecka sedan jag förlorade min pappa. Sju dagar av totalt mörker och en oändlig saknad som jag vet bara kommer att växa och bli större och större. Jag har inte sovit många timmar under veckan som gått. Jag ligger vaken hela nätterna och stirrar ut i mörkret. Samtidigt är jag så trött, så trött. Jag minns knappt var jag har varit eller vad jag har gjort, dagarna flyter samman till ett töcken. Det är som att veckan inte finns. Den har raderats ur min kalender, ur mitt minne.
När morgonen kom efter den svartaste natten på jorden skingrades molnen och solen steg för första gången på länge. Under den gångna veckan har den fortsatt att lysa nästan varje dag, inte hela tiden och inte så starkt men den har lyst, letat sig fram i molnrevorna. Jag väljer att ta det som ett tecken på att pappa ler, han ler för att han vill att jag jag ska veta att han mår bra och varken är rädd eller orolig. Jag försöker finna tröst i det i den enorma förtvivlan och sorg jag känner.
Det är som att jag befinner mig i en eka som läcker ute på öppet hav. Jag har inga åror att ro med och ekan läcker. Med mina bara händer öser jag, jag öser och öser men båten är otät och tar i in vatten snabbare än jag hinner tömma ur så den sjunkar långsamt. Till slut försvinner den ner under ytan och jag omsluts av vatten.
Sorgen kommer i vågor. Ibland tornar stora vilt fräsande skumvågor upp sig, kastar mig hit och dit, trycker ner mig under ytan men bara tillräckligt länge för att jag emellanåt ska klara att komma upp till ytan och kippa efter luft.
Sedan bedarrar stormen och vågorna ebbar ut. Havet lägger sig att vila, och jag med. Även om jag inte kan se land klarar jag för en stund av att ligga stilla på ytan och kan till och med känna tillit till att jag har tillräcklig flytkraft och med tiden ska föras tillbaka i land.
En dag i daget.
Det är så konstigt, ena stunden kan jag sitta och lyssna på någon låt som jag vet att pappa tyckte om och inte låta bli att le. Nästan känna glädje. I nästa stund kanske jag står och håller på med något trivialt när plötsligt sorgen väller in över mig och jag börjar storgråta för jag inser att jag aldrig mer kommer att få krypa in i min pappas famn, aldrig mer får äta hans mat, aldrig mer få höra hans skratt, hans dåliga skämt.
Jag ringer pappas mobil.
Ingen svarar.
