God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:
Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.
Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.
Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.
Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.
Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.
I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.
Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.
Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!
Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.
Port de l’Olivette.
I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.
Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.
I sval arbetskostym.
Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!
