”Jag vaknar upp ur nattens drömska tillvaro. Genom det öppna fönstret hör jag ett svagt fågelkvitter och hur trädens lövverk rör sig i den svaga försommarvinden. Jag lyssnar med slutna ögon.
Den välbekanta känslan suger tag i mig – plötsligt är jag klarvaken.
Jag stiger snabbt upp, klär på mig och smiter tyst ut genom ytterdörren och möts av morgonljuset. En ny dag. En ny möjlighet att bli lite bättre.
Även om jag planerat noga och lagt mig tidigt kvällen innan måste jag gnugga bort den sista tröttheten ur ögonen. Jag hämtar bagen och träningsbollarna som står i ladan, och med dem över ena axeln småspringer jag den korta sträckan ner mot femman. En antydan av nyklippt gräs blandar sig med den friska daggdoften. Det är otroligt vackert. Från en dröm direkt in i nästa.
Jag vet att det jag ska göra är förbjudet. Eller, i alla fall inte helt tillåtet. Men jag tvekar inte en sekund. Fast jag måste agera snabbt och metodiskt, jag har inte så lång tid på mig innan de första morgontidiga medlemmarna sedvanligt dyker upp vid sjusnåret.
Jag är bara femton år gammal men har redan bestämt mig, det är det här jag vill. Och jag vet att det jag gör just nu, just här, för alltid kommer att förändra livet, påverka hela min framtid, och att ingenting kan hindra mig. Viljan att nå drömmen är större än rädslan att bli ertappad – jag ska bli bäst i världen. Och jag ska bli det genom att gå min väg.
I den tidiga timman känns luften sval mot min ännu sängvarma hud och jag huttrar till. Eller om det är tanken på dagens första slag som orsakar den behagliga rysningen av förväntan, jag vet inte. Men jag är här nu och det är det enda som räknas.
Jag kommer fram och sticker ner spetsen på paraplyet jag har med mig i greenen. Alltid på vänster sida, på den lilla platån som är för svår att användas vid medlemsspel. Precis vid vattenkanten där greenen är som mest svårträffad och jag kan få direkt feedback på mina slag. Sedan tar jag bollväskan i handen och börjar röra mig bort från green och för varje tio meter släpper jag ett antal bollar på fairway.
När jag kommit hundra meter bort stannar jag, ställer ner bagen och värmer upp så snabbt jag bara kan. Armarna börjar pendla som om de vore styrda av en längtansfull autopilot. Sakta mjukas kroppen upp.
Jag greppar wedgen och ställer upp mig. Tar sikte. Låter den rätta känslan infinna sig, känslan av att slaget jag ska slå är det sista slaget för seger i en major.
Nu är greenen inte längre femmans green på Katrineholm. Nu är den greenen på hål 13 på Augusta, eller hål 17 på St. Andrews. I dag, för en liten stund, är den min övningsgreen.
En lätt vindpust får håret att resa sig. Förhållandena är perfekta.
Fokus nu. Jag vet att om jag slår den bara en aning för mycket till vänster så är bollen borta, i vattnet, så det är med skräckblandad förtjusning jag vrider upp, släpper loss kraften och ser bollen segla iväg mot det rödvita paraplyet.
Anspänningen är hög men inte av rädsla, även om det finns risk att någon upptäcker mig, och mamma och pappa ligger och sover i huset bara 150 meter bort. Nej, det är snarare en kittlande lust som bubblar i mig. Just nu är jag den enda som är vaken, och det känns som om varje minut där är en minut då jag blir bättre än alla andra. Varje boll som stannar på platån inom tre meter från paraplyet ger mig en bra birdiechans, då är jag nöjd.
Nu tar jag in på mina konkurrenter, tänker jag innan jag med precision slår iväg nästa boll. Under en sekundsnabb evighet finns bara jag, golfklubban och lycka.
Jag står kvar så länge som jag törs. Sedan ser jag de första spelarna slå ut på fyran. Vilket liv det skulle bli om någon kom på att jag, greenkeeperns son, stod och nötte in absurdum på femmans green!
Vartefter jag rör mig fram emot green och slår slag efter slag mot paraplyet ser jag till att sopa igen spåren efter mig. Torvorna läggs noggrant tillbaka och med sand som jag snor från bunkern intill justerar jag så att ingen ska märka något. Framme vid green samlar jag upp bollarna och jag vet exakt hur många nedslagsmärken jag måste hitta och laga. Än så länge har ingen kommit på mig.
Trettio år senare vet alla om det.
Alla vet att det var här på den utmanande greenen på udden och på övningsområdet intill som jag under tusentals timmar slipade på mitt wedgespel. Det känns varmt inombords när jag nu för tiden går från femmans green och på väg till sexans tee passerar en stor sten med en inskription på. ”Roberts green” står det.”
Robert Karlsson, proffs på European Tour
Ur boken Go Golfilicious – om mat, mulligans och att inte vara riktigt klok.
