”Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra vilket drömjobb det måste vara att arbeta som golfbanearkitekt. Att få planera bunkrars utformning eller greeners mjuka onduleringar. Eller varför inte leta efter den perfekta platsen för ett straffande vattenhinder?

Men vardagen innehåller ganska mycket annat än att måla akvareller och hitta sätt att göra golfbanor intressantare med lagom mycket risk and reward-inslag. Antingen sitter man och väljer grässort för en bana i ett medelhavsklimat, planerar för vilken dräneringsfunktion man ska ha i ett regntungt Borås med svårarbetad lera eller håller en föreläsning för kunskapstörstande greenkeepers om hur man på St. Andrews av en tillfällighet tog bort fyra hål i ett projekt att förlänga sin bana, vilket i sin tur ledde till att vi i dag spelar en golfrunda över 18 hål. Men tveklöst har man det bästa och största kontoret än de flesta, och ens vardag blir aldrig tråkig.

I mitten på 2000-talet arbetade jag med ett projekt på Irlands västkust. Visionen var att skapa en golfresort på ett magiskt markområde, och som vid alla projekt i denna del av världen och vid denna tidpunkt slogs det på stora trumman. Det var hus, hotell och spaanläggningar som skulle attrahera gäster från när och fjärran. Själva golfbanan i vårt projekt skulle bli en av de vackraste parkbanorna som skådats, utlagd i ett område med en fantastisk mix av äldre lövskog, öppna parkmiljöer invid en av Irlands största insjöar, och terräng med otrolig hedkaraktär, böljande kullar och bra markförhållanden.

Golfbanan skulle designas så att den snurrade sig runt i området och fick känna på alla de olika ekologiska zonerna och anpassas till markområdets enorma djurliv. För att hitta rätt utformning och sträckning tillbringade vi mycket tid ute på fältet med att vandra runt i alla riktningar och tänkbara vinklar.

En dag var min dåvarande chef och jag ute på en våra många rundvandringar. För stunden gick vi i det mest böljande landskapet, och vi hade klättrat över flera taggtrådsstängsel för att komma rätt ut på fältet.

För att få bäst översikt klättrade vi längst upp på en kulle. Då såg vi ett gäng, som vi trodde, kor en liten bit bort. Korna reagerade på vår närvaro och började röra på sig mot vårt håll. Jag hade ingen direkt erfarenhet från liknande situationer och kände mig lite obekväm med att få kor så nära inpå, utan något skyddade staket emellan. Min kollega försäkrade mig dock om att det verkligen inte var några problem. Han var uppväxt på en farm i Kanada och hade dessutom ägnat sig åt rodeo när han var yngre. Vi valde således det obekväma upplägget att möta kossorna.

När djuren närmade sig kom min kollega till insikt. Detta handlade inte alls om några ”kor”. Det var ungtjurar. Ungtjurar med könshormonerna sprudlande, som faktiskt såg alldeles speciellt mycket fram emot att stånga ett par bleka män i kakibyxor och stora vandringsskor som gjorde intrång mitt i deras ungdomsgård.

Efter en kort diskussion kom vi fram till att bästa lösningen på problemet var att lägga benen på ryggen. Sagt och gjort, vi började springa.

Det gjorde också ungtjurarna, tio till antalet.

Denna del av markområdet var förstås det mest böljande, och vi lyckades med bravur få ett litet försprång nerför första backen. Problemen kom först när vi behövde springa uppför kullarna, där hade våra fyrfota ”vänner” en stor fördel på oss. Först efter 400 meter, när vi lyckats dyka över det första taggtrådsstängslet, kände vi oss någorlunda säkra. Dock fortfarande oroliga över att tjurarna skulle braka igenom vårt ”starka” skydd bestående av två linor taggtråd. Tacknämligt nog höll det.

Det var djupa suckar från oss två grabbar som liggande i midjehögt gräs kunde pusta ut efter en sprint som i alla fall vi ansåg att Michael Johnson skulle ha varit nöjd med.

Så nästa gång ni funderar över en golfbanearkitekts ”glamorösa” vardag, betänk då all den tid som tillbringas med att planera underlaget som ger möjligheter till detta fantastiska spel vi kallar golf. Att påstå att vi banarkitekter riskerar våra liv är väl att överdriva, men jag kan lova att just den dagen på Irlands västkust kändes det som om vi gjorde det.

Att besöka ruff och obanad mark vid sidan av fairway kan, som alla golfare känner till, sluta illa. En sak är i alla fall säker: sedan detta ungtjursmöte har jag mycket noggrant rekognoscerat varje nytt område från alla vinklar innan jag ger mig in. Och för mig har karaktären Kurt Olssons klassiska frågeställning om koskräck, uttalad från soffan längs med E6:an utanför Göteborg, fått en ny innebörd.”

Christian Lundin, banarkitekt

 

Ur boken Go Golfilicious – om mat, mulligans och att inte vara riktigt klok.